Jag är en kille på 15 år som inte brukar kolla på opera, men ibland gjorde det i mina yngre dagar då min mamma som jobbar på teatermuseum ville att jag skulle det. Lördagen den 4 februari var jag på premiären av två korta operor som heter ”Riddar Blåskäggs borg” och ”Trouble in Tahiti”. Det var första gången på flera år som jag tittade på opera.

Béla Bartók har skrivit musiken till Blåskäggs borg som handlar om Riddar Blåskägg (Terje Stensvold) och Judit (Paulina Pfeiffer). De ska in i Blåskäggs mörka borg. Judit är kär i Blåskägg, men de verkar inte ha något kärleksfullt förhållande. Judit säger att hon älskar honom, men det känns inte riktigt så. Blåskägg är en krigare och har i ett mörkt rum sju hemliga dörrar där han inte vill att någon ska komma in. Judit blir irriterad och vill se vad han gömmer där inne men Blåskägg vill inte öppna. Efter mycket tjat så öppnar han dörr efter dörr och Judit blir förtvivlad…

Trouble in Tahiti är mer en livlig musikal som utspelar sig i det glada 50-talet på olika platser där det inte är mörkt och sorgset som i Blåskägg. Musiken är skriven av Leonard Bernstein. Det handlar också om ett kärlekspar som inte riktigt kommer överens (Ola Eliasson och Susann Végh). De har glidit ifrån varandra och undviker varandra och sjunger om hur det var för tio år sedan. De saknar den tiden och undrar varför det inte är så nu längre. Ibland dyker tre glada typer upp som sjunger en körmelodi på ett lustigt sätt (Beatrice Orler, Klas Hedlund och Gunnar Lundberg).

Eftersom jag gillar mer komedi och action så föll Tahiti mig mer i smaken. Den var uppiggande, men också knasig och rolig som gjorde att man höll sig vaken till skillnad mot när man såg Blåskägg. Det var både musiken och kläderna som gjorde att jag gillade Tahiti mer. Alla skuttade runt med sina pastellfärgade kläder, det hände saker hela tiden och det var nästan så att man diggade den lekfulla musiken eftersom den var lätt att hänga med i, men i Blåskägg var de alltid i samma gråa rum med deras mörka finkläder och den dystra musiken. I publiken satt det mest pensionärer och 50+are men också en del unga i 20-25 årsåldern. När Blåskägg spelades satt dom flesta tysta och allvarliga som man brukar på opera, men när Tahiti började vaknade de flesta upp precis som jag och satt leende mot scenen. Det var till och med ett par till vänster om mig som skrattade högt åt det som hände på scenen.

Båda operorna handlar om ett kärlekspar med problem. Mathias Clason är regissör, scenograf och har bestämt kostymer till båda operorna. Eftersom det är samma regissör till båda känns det som om han vill berätta något. När man suttit en kväll och sett operorna så känner man att kärlek är värdelöst med bara massa bråk. Har regissören möjligtvis haft ett krångligt kärleksliv? Man kanske bara ska känna varandra innan man gifter sig och inte gifta sig med vem som helst, men efter ett antal år så tröttnar man ändå kanske på den personen man är gift med, och man vill träffa någon ny.

Är detta bra operor att se ifall man är ung? Jag tror att Blåskägg är tråkig att se ifall man inte är så intresserad av opera, så Tahiti kommer nog uppskattas mer eftersom den är lite roligare och vildare.

Vicke Mattsson, klass 8