Nina Stemme och Christof Loy i ett samtal med dramaturgen Yvonne Gebauer om guldgrävare, nostalgi och längtan.
Yvonne: Hur kommer det sig att ni bestämde er för att göra denna sällan spelade opera tillsammans?
Christof: Vi talade om många verk och plötsligt föreslog Nina Flickan från Västern, som inte har spelats på Kungliga Operan sedan 30-talet.
Nina: Det var ren intuition. Jag har aldrig sjungit Minnie och det blir också min första rolldebut på Kungliga Operan.
Yvonne: I över tio år har ni känt och arbetat med varandra…
Christof: Vi har arbetat med väsensskilda produktioner på olika språk: Tatiana i Eugen Onegin på ryska, Marguerite i Gonouds Faust på franska eller Strauss Arabella och Wagners Isolde på tyska. Redan efter första samarbetet fick vi ett så stort förtroende för varandra att vi vid nästa uppdrag snabbt kunde sätta igång med arbetet. Men det känns inte som om vi arbetar på rutin.
Nina: Vi söker ständigt nya utmaningar, vi vill inte upprepa oss.
Christof: Jag känner Ninas arbetstempo, så kan jag säga något som Nina sedan utvecklar. Det handlar inte om en instruktion som direkt omsätts, utan snarare…
Nina: … om en process, allt måste komma inifrån mig, annars blir det inte övertygande. Christof vet detta och har stort tålamod, framför allt med nya roller. Vi kan också tala öppet med varandra, bara det är något mycket speciellt som inte händer så ofta. Han ser allt, bekymrar sig för helheten, medan jag i lugn och ro kan hitta tråden.
Christof: Mitt arbete består av ett slags treenighet. Jag försöker alltid vara rollen och dess uttolkare, samtidigt som jag söker känna in att sångaren i fråga hittar rätt väg. Den friheten har jag inte alltid, vilket med denna ensemble är mycket speciellt. Det skapar ett fint flöde som gör att jag kan gå framåt.
Yvonne: Vad är speciellt med Flickan?
Christof: Jag känner en frändskap med verk som döljer en melankoli, möjligen är det en mycket tysk känsla. Upptäckten att det inte är några cowboys som befolkar Flickan från Västern, utan guldgrävare som under den råa ytan har en ömtålighet, gav mig en förståelse för den nostalgi som genomsyrar handlingen. Vid mina få besök i USA har jag, framför allt i New York, känt denna speciella atmosfär av uppbrott som man kände under 1800-talet. Att lämna något bakom sig och börja på nytt. Det är givetvis en naiv känsla. Det räcker inte att byta kontinent, men det är precis vad alla i det här verket gör. De far till Kalifornien för att glömma varifrån de kommer. Så uppstår en olösbar situation: kontrasten mellan vad de föreställer sig och det helvete de har hamnat i.
Nina: Alla tror att de ska resa tillbaka hem rika, i stället blir de fast i detta ingenmansland.
Christof: Arbetet är mycket inspirerande och tacksamt, både i förhållande till musiken och texten. Man kan hela tiden föreställa sig hur den fungerade som pjäs, hur kvicka och skarpsinniga rollfigurerna är. Vi har snabba, fyndiga dialoger som vi känner igen från komedin. Alltså är personerna inte några monstruösa operaklichéer; den uppfattningen kommer sig snarare av speltraditionen, varför det var nödvändigt att besätta operan med stora röster. Jag föreställer mig att urpremiären var annorlunda, att sångarna måste ha framstått som trovärdiga. Annars skulle inte Puccini tagit sig an verket.
Yvonne: Och där kommer Minne in...
Nina: Minnie är för mig mycket verklig, men hon har också sina drömmar, något som jag som sångerska kan gestalta. Hon kan vara nyktert saklig, och plötsligt sväva i väg i drömmerier. Jag har lekt med tanken att hon skulle kunna vara till hälften madonna, nunna eller man. Men nej, hon är helt och hållet kvinna. Hon tar sig an en situation i sänder och förhåller sig till den. Hon är mycket stark och på något sätt så vet hon hur det är och hur hon måste röra sig i den där saloonen.
Christof: Minnies viktigaste egenskap är hennes stora hjärta, hon är otroligt varmhjärtad och vet hur hon ska handskas med männen. Det är så hon har blivit såväl hård, som utvecklat sin humor.
Nina: Med hjälp av humorn har hon vunnit männens förtroende; ibland är den ett problem, ibland ett hjälpmedel. Men det är mycket svårt att diskutera en roll när man är mitt uppe i arbetet med den.
Christof: Ofta har hon alltför höga krav på sig, det är en viktig upptäckt som vi har gjort. Under de dagar som historien utspelas kommer hon nära en absolut gräns. Jag kan egentligen bara utgå från de manliga hjältarna, vilka jag påminner att de är hjältar enbart i det att de vet att de befinner sig vid en gräns som de måste överskrida, även om de egentligen vill ge upp. Den som inte noterar att det finns problem är inte någon hjälte.
Yvonne: Vari ligger skillnaden mellan Belascos pjäs och operan?
Christof: Om man i dag skulle sätta upp pjäsen, så skulle komiken och deckarintrigen dominera, medan Puccini ger sig in i en nästan exploderande känslostorm, en intensitet som är omöjlig att kuva.
Nina: Intressant nog skrev Puccini inte någon egentlig aria för Minnie, vilket gör henne än mer realistisk.
Christof: Även Ramerrez så kallade aria är bara två minuter lång, det är som om Puccini komponerade en rad i taget.
Nina: Han arbetar bit för bit, allt är mer fragmenterat än vanligtvis i hans operor.
Christof: Minnies sista scen, det stora försvarstalet, har något arialiknande över sig, men det övergår till ett ensemblenummer, som en sång som växer till utopi.
Yvonne: Vad säger operan om männen?
Christof: Ett centralt musikaliskt motiv är Jake Wallaces sång om hemlängtan, den är ett slags parentes i början av operan. Sedan hör man den inte mer, som något man har förlorat och aldrig mer återfinner och för vilket ingen ersättning finns. Minnie blir ett slags ledstjärna för männen.
Nina: Och en spegel för deras önskningar och känslor.
Christof: Trots all hyperaktivitet och alla aggressioner som männen ibland hemfaller åt, så är de i grunden närmast letargiska. De är som paralyserade av hemlängtan, rotlöshet och nostalgi. Och Minnie återbördar dem så att de åter kan finna meningen med sina liv.
Yvonne: Är det en historia om Amerika?
Christof: Som med alla verk förlagda i exotiska miljöer handlar det om hur Europa såg på Amerika. Vid den här tiden var Amerika fortfarande mycket europeiskt och rollfigurerna kommer ju från runt om i världen. Vi kan knappast tala om dem som ’amerikaner,’ annat än som en grupp fördrivna. De har hamnat där i ett slags nödsituation, ett tillstånd som gällde många vid tiden för premiären på Metropolitan. Publiken såg sitt öde på scenen och kunde identifiera sig. Vi har förlagt handlingen i en förgången tid, som för oss kan kännas nostalgisk. Det vore fel att uppdatera verket, eftersom den naivitet som präglar människorna i operan i dag är förlorad. Men vi kan identifiera oss med deras längtan,
vilket är intressant.
Nina: Längtan efter det vi aldrig fick, formuleringen från pjäsen ”what might have been” är här en nyckel som gör verket samtida. Också i dag finns denna förlust, alla flyktingar runt om i världen.
Yvonne: Operans religiösa motiv, förlösningen, som låg Puccini varmt om hjärtat, vad betyder den för er?
Christof: För ögonblicket håller vi på med slutet av andra akten när personerna, särskilt Minnie, befinner sig i en krävande situation. Just nu finns det ingen möjlighet att fundera över människans plats i världen eller i något större sammanhang.
Nina: En sak är säker, här finns inga ’rena’ personer, inte heller min. Alla har sina skäl, erfarenheter och mörka berättelser. Därför är denna ’förlösning’ ett slags fast punkt, också för Minnie. En strävan efter att bli en bättre människa, att lära sig genom utbildning med mera. Allt det som på denna plats inte finns.
Christof: Det har också att göra med längtan efter ljuset. De bilder som vi använder oss av har något klaustrofobiskt över sig och man har känslan av att det utanför dessa murar finns något annat. Operan slutar stilla, med ett frågetecken. Inte med någon religiös apoteos. Denna ofrånkomliga referens hos Puccini menar att en sådan utopi är möjlig. Minnies och Johnsons musikaliska slut är också ett tomrum, ett vakuum. Så trots all idealism kan vi reflektera över slutet ur ett realistiskt perspektiv.
Översättning: Claes Wahlin
