Ett samtal med regissör Johanna Garpe
Operan Karmelitsystrarna skildrar en liten grupp människor som isolerar sig från samhället. De har valt sitt utanförskap och straffas när de vägrar att inordna sig. Garpe ser flera paralleller mellan då och nu och hur komplicerat samspelet som krävs i en demokrati är.
– I Sverige har det alltid funnits sekter där människor lever helt annorlunda än vad ’normalsvensken’ gör. Många blir provocerade av dessa. Men vilket samhälle hamnar man i om man skulle förbjuda sekterism?
Historiskt fanns det en konflikt mellan klostren och republiken efter franska revolutionen på grund av klostrens långtgående kontakter med hovet. Den problematiken är ju inte överförbar i dag. Spänningen i verket ligger i stället i hur långt vi accepterar olikheter inom ramen för vårt samhälle.
– Även om vi inte hugger huvudet av oliktänkande människor på Sergels torg, så har vi valt in ett parti i vår riksdag som har ett program som syftar till att förstärka kategorierna ’vi’ och ’dem’. Det reser frågor kring vart vår demokrati är på väg.
Enligt Johanna Garpe finns det i Karmelitsystrarna även en konflikt mellan andlighet och materialism. Revolutionärerna stred för en ny samhällsordning som skulle ge ökat materiellt välstånd och medbestämmande.
Karmelitsystrarna, som ofta kom från aristokratin, avstod i enlighet med fattigdomslöftet från det materiella och avsade sig sin fria vilja när de under-kastade sig lydnadslöftet. I en nyckelscen stänger republikens företrädare klostret. Här vrider och vänder karmelitsystrarna på frihetsbegreppet. När officeren har bommat igen klostret och kört ut nunnorna på gatan hälsar han dem välkomna till friheten. Men för karmelitsystrarna är frihet samtalet med Gud, trots att det sker bakom murar.
Jämlikhet:
Under förberedelsearbetet med operan mötte Johanna Garpe en katolsk pater som avstod från sin lunch en gång i veckan och i stället lade pengarna i en bössa för fattiga.
– Offret är en så ovanlig akt av solidaritet i dag, när så mycket handlar om att ’få mer’ snarare än att ’ge mer’. Nunnorna lever konstant i offrandet för världen utanför. Poulenc ville skildra martyrskapet, offret, snarare än själva avrättningen och därför visar vi heller ingen giljotin på scenen. Inför avrättningen bär nunnorna heltäckande slöjor. Denna beslöjning är en historisk realitet. Ända fram till 1960-talet bar karmelitsystrarna heltäckande slöja i kontakt med världen utanför klostret.
Garpe har annars valt att tona ner det katolska hos nunnorna. Frågan kring religionens plats inom ramen för en demokrati omfattar fler grupper i dag. Garpe gör en koppling till senaste tidens slöjdebatt. I Frankrike finns det sedan 2011 ett lagstadgat förbud mot att bära burka, liknande diskussioner har förts i Sverige.
Under några år arbetade Johanna Garpe som svenskt kulturråd i London, en erfarenhet som på många sätt berikat hennes liv som regissör. Inte minst känslan av att tillhöra ’de andra’. Hon beskriver en befriande känsla av att ”de andra var så många att vi befann oss i ett slags utvidgat ’vi’ där möten blev möjliga som kanske annars inte skulle ägt rum.”
– Första tiden jag bodde i London umgicks jag mycket med unga, muslimska kvinnor. Många av dem bar slöja. Dessa kvinnor levde sina liv helt annorlunda än vad jag hade föreställt mig att en kvinna i slöja skulle göra. Mina föreställningar fick sig verkligen en törn. En artikel i The Guardian beskrev hur den nya franska lagen mot heltäckande slöja lett till ett stort antal överträdelser. En kvinna beskrev hur hon vägrar att ta av sig slöjan: ”Min man är emot min burka, men han dikterar inte mina val, det gör inte heller den franska staten.” Hon beskrev att hon lever i ständig skräck för attacker. ”Jag blir förolämpad 3-4 gånger per dag. De flesta säger: ’Åk hem,’ vissa säger ’vi skall döda dig.’” Den värsta attacken skedde när en man försökte meja ner henne med bilen.
Johanna Garpe upplevde också terrordåden i Londons tunnelbana i juli 2005. Hon minns fortfarande borgmästarens tal strax efter attentatet, där han slog fast att detta terrordåd inte skulle få sätta stopp för det öppna, demokratiska samhället. Och att själva grundbulten i samhället är att välkomna människor med olika bakgrund och olika sätt att leva sina liv.
Systerskap:
I Karmelitsystrarna får vi träffa kvinnorna bakom murarna och slöjorna, vi får ta del av deras liv. Handlingen följer den unga aristokratkvinnan Blanche som väljer att bli karmelitnunna i samband med revolutionens utbrott och de påfrestningar som följer. Johanna Garpe säger att Blanche påminner om Nora i Ibsens Ett dockhem.
– I början pratar hon om sig själv som värdelös och oförmögen att uträtta något. Gertrud von Le Fort, som skrev ursprungsnovellen Die Letzte am Schafott, har skrivit rollen Blanche som en metafor för det traumatiserade Europa under 30-talet, ett Europa utan ryggrad som levde förlamade av skräck under totalitära regimer. Operans Blanche tillhör en tid som håller på att gå i graven, l’ancien régime. På klostret får hon äntligen ett sammanhang, en uppgift och ett mål att förhålla sig till. Vi möter henne nu i arbete, att jämföras med inledningsscenen hos markisen där hennes liv var ett tidsfördriv. I klostret får hon medsystrar och blir en del av ett ’vi’. Plötsligt ställs det krav på att verka för andra.
Garpe ser Blanche som ett slags en antihjältinna som misslyckas i stort sett i varje scen. Ändå älskar den gamla priorinnan henne. När priorinnan blir svårt sjuk och själv vacklar i sin tro, blir de andra nunnorna starka åt henne. Men Blanche förblir svag. Blanche och priorinnan finner varandra i svagheten. Det är det kristna kärleksbudskapet gestaltat.
– I slutet går Blanche sjungande till sina systrar på giljotinen. Hon är inte dödsdömd, eftersom hon lämnat klostergemenskapen innan systrarna blev utkörda ur klostret, men hon väljer att gå i döden tillsammans med systrarna. Hon dör för rätten att utöva sin tro på det sätt som hon själv har valt.
Åren kring franska revolutionen är något som Johanna Garpe närmat sig även i tidigare produktioner. När hon satte upp Mozarts Don Giovanni på Drottningholmsteatern 2010, flyttade hon handlingen från spanskt 1400-tal till operans tillkomstår 1787. Denna gång har hon inte behövt flytta handlingen framåt.
– Jag fascineras av den här turbulenta tiden. Det var så mycket av samhällsbygget som grundlades då, samtidigt som svåra frågor ställdes på sin spets. Frågor vi fortfarande brottas med och värden som måste återerövras gång på gång. Frihet, jämlikhet, systerskap – hur långt är jag beredd att försvara dessa paroller? Och är jag beredd att försvara dem även om det handlar om människor jag inte förstår och kanske inte ens sympatiserar med? Under 1700-talets slut vändes parollerna frihet, jämlikhet, broderskap till sin motsats och användes plötsligt till att förtrycka och tysta människors olikheter. Nu har de första domarna fallit mot burkabärande kvinnor i Frankrike. Kvinnorna som fällts kommer låta Europadomstolen pröva om den lag som påstod sig vilja befria kvinnorna i stället strider mot religionsfriheten som är inskriven i Europakonventionens mänskliga rättigheter och FN:s mänskliga rättigheter. Och samtidigt kandiderar Kenza Drider, en kvinna i niquab, i det franska presidentvalet…”
Eva Clementi
Programredaktör
