Unga på Operans recensent Klara Hurtig skriver här om Kungliga Operans senaste premiär, Karmelitsystrarna av den franske tonsättaren Francis Poulenc. Operan hade urpremiär 1957 på Teatro Scala i Milano och berättelsen är baserad på verkliga händelser från den franska revolutionen.
(Recensionen innehåller en del svåra ord. Efter texten finns en liten ordlista!)
På Kungliga Operan den 22 oktober var premiärstämningen hög, något som både Sveriges Radio (som direktsände föreställningen), sponsorer och förväntansfulla operaentusiaster bidrog till. Från orkesterdiket inne i salongen utlovade musikernas uppvärmningsspel en kväll med fantastiska ljudbilder och för egen del läste jag snabbt igenom handlingen en sista gång.
Agneta Lundgren och Kungliga Operans kör i Karmelitsystrarna. Foto: Alexander Kenney
I Poulencs opera möter vi framför allt den unga fröken Blanche, dotter i den aristokratiska familjen de la Force, i ett 1700-talets Frankrike som fullkomligt brinner av revolutionstankar och agg mot aristokratin. Utöver denna yttre problematik lider Blanche dessutom av känslomässigt kaos, något som i sig ska leda till att hon väljer att gå i kloster hos karmelitsystrarna. Här lever hon en tid, men när revolutionen tränger på och hotar nunnornas tillvaro återvänder hon till sitt tidigare liv. Först den dag då nunnorna ställs inför Madamde Giljotin för att avrättas sluter sig Blanche åter till dem, för att också hon gå den särskilda martyrdöden till mötes.
I Kungliga Operans nyuppsättning har regissör (Johanna Garpe) och scenograf (Per A Jonsson) tagit fasta på ursprungstiden för dramat och här stöter vi på både klassiska krinolinklänningar och peruker hos Blanche och hennes familj. Men scenbilden känns kylig och disharmonisk, lika iskall som den frostblå färgen i adelns sidentyger. Förhållandena var mycket svåra att sätta sig in i och jag upplevde det lite som att betrakta händelseförloppet genom en fönsterruta. Om denna typ av iscensättning var ett särskilt medvetet val hos regissören vet jag inte, men det blev hur som helst mycket effektivt genom kontrasten som gjordes, när dramat senare förlades till klostermiljön och scenen öppnades upp till en varm och ljus halvcirkel. Förändringen var efterlängtad. Blanche, som i sin jättelika 1700-talsklänning hade känts både utsatt och skör som porslin, togs emot av nunnorna och fick äntligen kläs om i en enkel nunnesärk. Genast jämlik med klostersystrarna tas hon emot i deras nära systerskap och hennes exklusiva bakgrund som adelsfröken blir bland dem alldeles obetydlig
Elin Rombo som Blanche de la Force. Foto: Alexander Kenney
Men till och med i karmelitsystrarnas trygga vardagsmönster, där Blanches nervsvaga karaktär blir bemött med beundransvärd fördragsamhet av nunnorna, dyker nya orosämnen upp. Priorinnan - klostrets högsta höns - insjuknar och drabbas på dödsbädden av en form av personlig kris, en händelse som skakar var och en av klostersystrarna. Denna dödsångest och detta tragiska trostvivel gestaltade Marianne Eklöf med knivskarp realism. Det gick riktigt att känna priorinnans iskalla feberfrossa och inre vånda genom Eklöfs expressiva agerande och sång.
Men trots så engagerande sång- och skådespelarinsatser från samtliga i ensemblen, upplevde jag det vissa gånger som svårt att verkligen dyka inpå dramat. Tidsskillnaden mellan nu och då tillsammans med ett något föråldrat libretto skapade klyftor mellan drama och betraktare som kunde vara svåra att överbrygga. Men när regissören tog till medel som lyckades hantera detta, blev resultatet verkligen träffsäkert! Ett exempel var då klostersystrarna i slutet av första akten ställer sig att be tillsammans för sitt samhälles problem. När de gör detta samtidigt som projektioner visas på väggen föreställande bilder från vår egen tid, bilder av svältande barn och utsatta mödrar, är det som om någon tidsskillnad inte längre existerar. En bro över till vårt 2000-tal går via nunnornas “Ave Maria” och lägger grund för diskussion. Hur mycket av människans relationer till varandra har förändrats sedan 1700-talets slut? Hur har vi utvecklat våra jämlikhetstankar sedan dess? I en senare scen får vi se en fattig mor från gatan i ett desperat försök att amma sitt svältande barn, ett livsförhållande som vi lätt kan känna igen från vår egen tid.
Foto: Alexander Kenney
Hemskt upprörande att se var hur officerare och revolutionärer senare i akt två plötsligt störtade in i karmelitsystrarnas blida klostertillvaro, för att först fördriva dem och senare även dödsdöma dem. Allt detta utstod systrarna i total ödmjukhet och kärleksfullhet inför sina motståndare. Fullkomligt värnlösa men styrkta av tron och av varandra tog de tigande emot officerarnas grymma hot och hån, vilka i det närmaste blev löjliga; som om nunnorna skulle ha utövat någon som helst samhällsfarlig verksamhet, de som bett för de människor de nu fick dödsdomen av!
När avrättningsprocessen väl kom satt jag spänd och med klappande hjärta inför hur detta skakande slutskede skulle bli. Men regidragen som kom var oväntade och lyfte fram helt andra, hisnande bottnar av upplevelsen än jag kunnat vänta mig. Salongen lystes upp redan innan ridåfall och inneslöt hela publiken i scenbilden, samtidigt som människor i moderna kappor beblandade sig i kaoset av 1700-talsrevolutionärer på scenen. Det var återigen som om skillnaden mellan 1700- och 2000-tal inte längre fanns. Det var vi som var folket och vi som rusade upp på scenen för att slita av karmelitsystrarna deras nunnedok. Vi var de som kommit för att åskåda deras avrättning, ja, det var rentav vi som var orsken till att denna genomfördes!
Karmelitsystrarna med Marianne Hellgren Staykov, Lena Nordin mfl. Foto: Alexander Kenney
När “Salve regina” väl stämde upp och ingenting längre stod mellan nunnorna och det osynliga som skulle ta deras liv, tycktes de sexton kvinnorna hålla hela publiken i sina händer. Deras ansikten var utan fruktan när de sjöng, men vad tänkte de bakom sången när deras älskade trossystrar en efter en föll död ner vid deras fötter? Vad tänkte de när de succesivt blev allt färre som fortfarande stod upp, medvetna om vad som snart skulle vänta dem själva? Lugnt och samlat tog de sig igenom sången, medan det dödsvarslande ljudet från orkestern metodiskt fortsatte att plöja sig igenom ledet.
Har man aldrig gått på operan tidigare kan jag tänka mig att Karmelitsystrarna är ganska svår att börja med. Sångpartierna är inte särskilt trallvänliga och de tog ett tag att förstå och komma in i. Körsatser och instrumentala bitar för orkestern är å andra sidan smått fantastiska. Handlingen som sådan är inte lättsmält och man bör vara beredd på och öppen för tolkningar av problematik kring både relationer, känsloliv, personlig utveckling, tro och samhällspolitik. Men ett gott sångarlag håller ihop dramats många teman och bjuder på genuina personporträtt och gestaltningar.
Ola Eliasson som Officeren. Foto: Alexander Kenney
Blanche de la Force, som en mycket nervsvag och obalanserad ung kvinna, gestaltades känslosamt av Elin Rombo, som i andra akten även fick rum att visa mer dramatiska nyanser i ton och utspel.
Marianne Hellgren Staykovs levnadsglada Syster Constance blev en färgprick i klostrets vardag med mönster och regler. Med sin odödliga livsglädje och förnöjsamhet kunde hon lysa upp tillvaron för alla.
Särskilt berörde Susann Végh, som med sin varma röst gjorde ett trovärdigt porträtt av Moder Marie som klostrets klippa och trygghet. I allt fanns hon där för de andra systrarna att luta sig mot, förnuftig och samlad genom alla yttre och inre stormar.
Kort och gott är Karmelitsystrarna en oerhört mångbottnad opera med teman alltifrån stakaste systerskap till den mest brinnande politik. Bitvis kan handlingen kännas avlägsen och svårrelaterad till, men är man villig att gräva i problematiken har man ett stort spektra att upptäcka och ta del av. Hur som helst har jag svårt att tro att någon lämnas oberörd efter att ha fått se de kärleksfulla systrarna be “Salve regina” i väntan på döden.
Elin Rombo. Foto: Alexander Kenney
Klara Hurtig är 17 år och går på Katedralsskolan i Uppsala där hon läser Samhällsprogrammet med inriktning kultur. Hennes intressen är bland annat klassisk sång och att skriva.
ORDLISTA
karmelitsystrar = karmeliterorden är en katolsk munk- och nunneorden. De första karmelitmunkarna bodde på berget Karmel i början av 1100-talet. Karmeliterna är övertygade om att bönen kan hjälpa världen.
operaentusiast = en entusiast är en person som är mycket intresserad av ett visst ämne eller till exempel en viss sorts konst. En operaentusiast är någon som är mycket intresserad av och gillar opera.
aristokrati = ett samhälle som styrs av en samhällsklass som är överordnad de andra klasserna brukar kallas aristokrati. Ordet kommer från grekiskan och betyder “de bästas välde”. Med en aristrokratisk familj, eller en adelsfamilj, menas en familj som har ärvt en plats i samhället där man förmodligen har mycket inflytande, makt, egendomar och pengar.
franska revolutionen = i slutet av 1700-talet tyckte folket i Frankrike att den franska aristokratin hade det för bra. Man började protestera mot orättvisorna - att vissa hade hur mycket land och pengar som helst, medan andra ingenting. Protesterna ledde till det som kallas för “den franska revolutionen”.
agg = att känna agg betyder att man känner hat och illvilja.
martyr = en person som dött för sin tro, någon som vägrat ge upp sin tro trots att det inneburit döden.
krinolin = en underkjol (som en ställning under klänningen) som håller ut kjolen.
disharmonisk = oroligt, obalanserat, söndrat, något som inte är harmoniskt.
iscensättning = hur något (på till exempel en teaterscen) är regisserat eller planerat.
särk = underplagg, ett klädesplagg som man hade under sina vanliga kläder förr i tiden och ofta sov i. Ser ut som ett vitt nattlinne.
priorinna = en föreståndarinna i ett karmelitkloster.
dödsbädd = platsen där en människa befinner den sista tiden av livet, till exempel sängen. Uttrycket kan också användas bildligt: att ligga på sin dödsbädd = att man snart ska dö.
trostvivel = att tvivla på sin tro.
realism = något som är realistiskt är nära “verkligheten”. Om en skådespelare har en realistisk spelstil kan det betyda att den agerar naturligt.
expressiv = uttrycksfull, full av känsla, starkt uttryck med mycket känlsa.
libretto = texten som sjungs i en opera brukas kalla libretto.
Ave Maria = den mest använda bönen i den katolska kyrkan, kallas också Ängelns hälsning, eller Hell dig, Maria.
blid = vänlig, snäll, from, mild
värnlös = försvarslös, oskyddad
Salve Regina = en medeltida hymn (en hymn är en lovsång, oftast religiös) till Maria.
successivt = stegvis, gradvis
att gestalta = att ge form åt, att personifiera, att tolka, att levandegöra.
nervsvag = nervös
mångbottnad = något som kan tolkas på flera olika sätt, det har flera “bottnar”, flera “sanningar”.
svårrelaterad = något som är svårt att relatera till är något som är svårt att förstå för en person, kanske för att man inte har rätt erfarenheter. Det skulle till exempel kunna vara svårt att relatera till problem som människor hade på 1700-talet för det var så annorlunda då.
spektrum = innehållet i till exempel ljud eller ljus. Om man låter ljus brytas i en prisma får man ett spektrum i regnbågens färger. När man talar om en skådespelares eller sångares spektra menar man ofta alla de olika sätt den kan uttrycka sig på.
