I Johann Strauss den yngres komiska operett Läderlappen från 1874 flödar både champagnen och de många välkända melodierna vi älskar och ofta hör i olika sammanhang. I Kungliga Operans femte uppsättning sedan den första 1925 har regissören Ann-Margret Pettersson förlagt handlingen till just 1920-tal och mondäna Hotell Carlton i Cannes på Franska Rivieran. Hit strömmade innefolket från både Europa och USA under sommarmånaderna och i kasinot i Monte Carlo låg också operahuset, som under denna tid ofta härbärgerade Ryska Baletten med dess chef Serge Diaghilev. Så när Prins Orlofsky i Läderlappen ställer till fest i andra akten finns både dansare från Kungliga Baletten och Kungliga Svenska Balettskolan där tillsammans med sångsolister och Kungliga Operans Kör. Lars Östberghs scenbilder är överdådiga liksom Ann-Margret Fyregårds praktfulla 20-talskostymer.
Handlingen – i tre akter – är som ofta i operettsammanhang, fylld av de märkligaste intriger och konstellationer. När Gabriel von Eisenstein skall sitta i fängelse i åtta dagar för en mindre förseelse, planerar hans hustru Rosalinda att kunna ägna sin tid åt älskaren Alfred, en eldig tenor från Paris. Men när fängelsedirektören Frank kommer för att hämta ”brottslingen” finns denne inte i paret Eisensteins hotellsvit. Istället måste den badande Alfred agera Eisenstein och följa med till fängelset.
Eisenstein själv ska samma kväll gå på Prins Orlofskys fest, sedan han blivit inbjuden av gode vännen doktor Falke. Först vid midnatt tänker han avvika till sin fängelsecell. Vad han inte vet är att hustrun Rosalinda kommer till festen förklädd till ungersk grevinna för att studera sin makes amorösa eskapader och att kammarjungfrun Adèle knyckt en av sin matmors klänningar för att gå dit. Naturligtvis är även fängelsedirektören inbjuden! Doktor Falke har nämligen tänkt hämnas på Eisenstein som en gång lurade honom att kraftigt berusad och klädd som fladdermus strippa offentligt och ställa till med skandal. I Falkes komedi ”Läderlappens hämnd” deltar därför alla under falska namn. Naturligtvis blir Eisenstein mycket intresserad av den ungerska grevinnan och lovar att förföra henne inom tio minuter. Men hon lurar till sig hans fina klocka och han har inte alls så stor framgång med sina förförelsekonster.
Det är i fängelset som allting får sin upplösning. Här huserar fångvaktaren Frosch, som placerar än den ena och än den andra i sina celler. När Eisenstein kommer dit efter festen sitter ju redan en falsk Eisenstein i cell 12! Och den förfriskade fängelsedirektören Frank måste släppa in både Adèle, hennes syster Ida och Rosalinda i fängelset av olika anledningar. Dessutom har den stackars Alfred skickat efter notarie Blind. Han vill ju inte alls sitta inburad. Den riktige Eisenstein byter dock kläder och plats med notarien och håller räfst och rättarting med sin hustru och Alfred. Men hon tar fram sitt bevis – makens klocka – så alla anklagelser faller platt till marken. Både hon och doktor Falke har fått sin hämnd. Slutet gott, allting gott! Eller…?
Gunilla Petersén
Programredaktör
