Kungliga Operan visar opera i 3D för första gången i Sverige!

Zémire längtar ut i världen. Azor är ett fruktat odjur som härskar på en ö i havet. Här råkar Zémires pappa Sander, som är en handelsresande, hamna i ett skeppsbrott. När han plockar en ros vill odjuret straffa honom med döden. Zémire ser chansen att rädda sin pappa och samtidigt komma ut på äventyr. Men mötet med Azor blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Komedi, romantik och magi i ett sagolikt operaäventyr med stormande hav, förtrollade barn, odjur och en modig hjältinna. Allt till musik av 1700-talskompositören André Grétry i fri bearbetning av Karl-Johan ankarblom. Föreställningen är gjord i samarbete mellan Kungliga Operan, Operahögskolan och elever i årskurs 6 från Elinsborgsskolan i Tensta, Stockholm.

Föreställningen rekommenderas för årskurserna 2-5.

Musik: André Grétry i fri bearbetning av Karl-Johan Ankarblom
Text: Sophie helsing fritt efter Jean-François Marmontel

Föreställningen visas vecka 16-17 på Folkets Hus och Parkers 3D-bigrafer runt om i landet. Skolpris 20 kr/person.

Tillsammans med Stockholms alla femtioplussare äntrar jag det mästerliga huset på Gustav Adolfs torg lördagen den 17 december - kvällen då operan “Flickan från västern” har premiär på den Kungliga Operan. När jag väl kommit in genom dörrarna möts jag av ett sorl av rutinerade operaminglare och en interiör som jag måste erkänna att jag inte känner mig särskilt bekant med men (inser jag) är fruktansvärt svag för. Jag, Lisa Malmborg, sätter för första gången min fot på Operan och ska alltså se premiären av en tre och en halv timme lång föreställning som jag sedan ska recensera för Unga på Operan. Jag har aldrig sett en opera tidigare. Vad gör jag om jag skulle somna? Tänk om det är hemskt och det resulterar i att jag går i pausen med en väldig huvudvärk? Det är inte omöjligt …

Det var en fantastisk känsla att få sätta sig i salongen med röda ridåer, gulddetaljer och den upprifflade publiken och se den stora ridån dras upp för att jag skulle få kliva på mitt första operatåg. Jag blev onekligen imponerad när scenen fylldes av diverse sjungande och hojtande män i en välarbetad kostym på en scen med en scenografi som gav intrycket av att vara en oändlig spelyta. När dialogerna kom igång började frågorna poppa upp i huvudet: Vad sjunger de? Är det på svenska? Kanske går man till operan för musiken och allt runtomkring, tänkte jag, för det är ju omöjligt att höra vad de sjunger om … Förundrad satt jag tyst och imponerad och klurade på mina frågor. Detta pågick i ca 15 minuter, innan jag insåg att det var något som skedde ovanför scenen. Min blick höjdes och till min stora förvåning och lycka hittade jag en stor skylt med grön text på, som ändrades efter replikerna. Halleluja, de textar! Nu kommer jag att förstå vad de säger och vad hela historien handlar om! Tyvärr dog mitt intresse ut snart ändå, och det grämde mig något enormt. Jag var så exalterad och ville så gärna, men på något vis räckte det inte till. Resterande tiden av första akten satt jag och visste inte var jag skulle titta. Är det översättningen som kommer hålla mig igång? Är det scenografin? Dramaturgin kanske? Eller behöver jag hålla koll på allt för att det ska fungera? Möjligt var att just frågorna höll mig vid liv de sista minutrarna innan paus.

Efter en halvtimmes paus med besök i Guldfoajén återvände jag till salongen. Till min stora förvåning blåste andra akten mig av stolen och tiden bara flög iväg. Jag hade koll på texten och lyckades koordinera mitt sinne och kropp till att kombinera intagandet av text, musik, sång, teater, språk och övriga faktorer som gör en opera till en opera. “Flickan från västern” är en opera komponerad av Giacomo Puccini och den sjungs på italienska med vissa ord här och där på engelska. Handlingen utspelar sig i ett guldgrävarläger i Kalifornien på 1800-talet där Minnie (Nina Stemme) driver en bar. Sheriffen Jack Rance (John Lundgren) vill gifta sig med Minnie, men hon blir förälskad i främlingen Dick Johnson (Alexandrs Antonenko) som dyker upp en dag. Det avslöjas att Dick egentligen är den efterlyste banditen Ramerrez. Trots det gömmer Minnie honom i sitt hem och försöker rädda honom från sheriffen genom att spela kort om hans liv! Tagen satt jag klappandes när ridån sänktes ner, när det slog mig - är det slut? Redan? Alla klappar ju, det gjorde de inte efter första akten. Förvirrad tittade jag mig omkring för att på något vis få bukt på denna ovisshet, men klart att det inte var slut, tack och lov faktiskt. Det var ju bara så bra att man inte kunde annat än att applådera - precis som jag gjorde.

Paus igen, och jag rörde mig neråt till caféet i källaren (där man faktiskt kunde betala med kort …). Jag köpte en delikat bakelse tillsamman med en dryck och satte mig för att insupa den otroliga miljö och stämning jag hamnat i. Tiden flög förbi och innan jag visste ordet av kom det en man nerspringandes för de ståtliga trapporna med en liten plingklocka i högsta hugg. Snabbt tog jag mitt pick och pack för att bege mig upp till min första sista opera-akt.

Ridån drogs upp, och nu var det snabba ryck. Det var en ny scen och historien eskalerade något fantastiskt. Nu var det blod, kärlek och trubbel på gång. Sången nådde en nivå jag trott var omöjlig att nå och jag fylldes av kultur från topp till tå. När föreställningen var slut satt jag häpen och överbevisad - tack och lov. Efter ett par minuters hysteriskt applådtack stod jag och resten av publiken upp. Jag var bringad ur fattningen. Ordlös. Applåderna pågick i femton minuter, något jag aldrig varit med om tidigare och jag var sjukt tillfredsställd. Första akten var som bortblåst och min lycka var enorm. Jag hade precis avslutat min första operapremiär och opera och det var med nöje jag tillbringat tre och en halv timme en lördag tillsammans med diverse intressanta människor förundrad över prestationen och handlingen som pågick på scen. Denna kväll gladde mig något enormt, inte nog med att jag fick vara med om något spektakulärt, jag har nu också erfarit något jag finner fascinerande och inspirerande. Och för att vara ärlig är jag lite lättad över att jag uppskattar opera, för ovetandes om varför så var det något jag verkligen ville.

Lisa Malmborg är en kulturintresserad artonåring som går sista året på Viktor Rydbergs gymnasium, Jarlaplan, med inriktning teater. Hon är en flicka som älskar film och dess process från ett litet frö till en fullväxt produkt. Hon bor i en etta på 21 kvadrat och ägnar cirka 21 timmar i veckan åt att dansa, kombinerat med arbete. Lisa är en person som gärna vill ha förmågan och kunskapen att kunna delta i heta kultur- och samhällsdebatter, något hon nu - efter en upplevelse som denna - förhoppningsvis kan komma närmare.

Den 12 november var det Familjedag med Unga på Operan och Kungliga Hovkapellet. Hela operahuset var fyllt av musik och spännande aktiviteter - instrumentprovning, intrumentbygge, dirigentskola, konserter, allsång. Dagen avslutades med spökkonsert på stora scenen där Yankho Kamwendo var värd.

Unga på Operans recensent Klara Hurtig skriver här om Kungliga Operans senaste premiär, Karmelitsystrarna av den franske tonsättaren Francis Poulenc. Operan hade urpremiär 1957 på Teatro Scala i Milano och berättelsen är baserad på verkliga händelser från den franska revolutionen.

(Recensionen innehåller en del svåra ord. Efter texten finns en liten ordlista!)

På Kungliga Operan den 22 oktober var premiärstämningen hög, något som både Sveriges Radio (som direktsände föreställningen), sponsorer och förväntansfulla operaentusiaster bidrog till. Från orkesterdiket inne i salongen utlovade musikernas uppvärmningsspel en kväll med fantastiska ljudbilder och för egen del läste jag snabbt igenom handlingen en sista gång.

 

I Poulencs opera möter vi framför allt den unga fröken Blanche, dotter i den aristokratiska familjen de la Force, i ett 1700-talets Frankrike som fullkomligt brinner av revolutionstankar och agg mot aristokratin. Utöver denna yttre problematik lider Blanche dessutom av känslomässigt kaos, något som i sig ska leda till att hon väljer att gå i kloster hos karmelitsystrarna. Här lever hon en tid, men när revolutionen tränger på och hotar nunnornas tillvaro återvänder hon till sitt tidigare liv. Först den dag då nunnorna ställs inför Madamde Giljotin för att avrättas sluter sig Blanche åter till dem, för att också hon gå den särskilda martyrdöden till mötes.

I Kungliga Operans nyuppsättning har regissör (Johanna Garpe) och scenograf (Per A Jonsson) tagit fasta på ursprungstiden för dramat och här stöter vi på både klassiska krinolinklänningar och peruker hos Blanche och hennes familj. Men scenbilden känns kylig och disharmonisk, lika iskall som den frostblå färgen i adelns sidentyger. Förhållandena var mycket svåra att sätta sig in i och jag upplevde det lite som att betrakta händelseförloppet genom en fönsterruta. Om denna typ av iscensättning var ett särskilt medvetet val hos regissören vet jag inte, men det blev hur som helst mycket effektivt genom kontrasten som gjordes, när dramat senare förlades till klostermiljön och scenen öppnades upp till en varm och ljus halvcirkel. Förändringen var efterlängtad. Blanche, som i sin jättelika 1700-talsklänning hade känts både utsatt och skör som porslin, togs emot av nunnorna och fick äntligen kläs om i en enkel nunnesärk. Genast jämlik med klostersystrarna tas hon emot i deras nära systerskap och hennes exklusiva bakgrund som adelsfröken blir bland dem alldeles obetydlig.

Men till och med i karmelitsystrarnas trygga vardagsmönster, där Blanches nervsvaga karaktär blir bemött med beundransvärd fördragsamhet av nunnorna, dyker nya orosämnen upp. Priorinnan - klostrets högsta höns - insjuknar och drabbas på dödsbädden av en form av personlig kris, en händelse som skakar var och en av klostersystrarna. Denna dödsångest och detta tragiska trostvivel gestaltade Marianne Eklöf med knivskarp realism. Det gick riktigt att känna priorinnans iskalla feberfrossa och inre vånda genom Eklöfs expressiva agerande och sång.

Men trots så engagerande sång- och skådespelarinsatser från samtliga i ensemblen, upplevde jag det vissa gånger som svårt att verkligen dyka inpå dramat. Tidsskillnaden mellan nu och då tillsammans med ett något föråldrat libretto skapade klyftor mellan drama och betraktare som kunde vara svåra att överbrygga. Men när regissören tog till medel som lyckades hantera detta, blev resultatet verkligen träffsäkert! Ett exempel var då klostersystrarna i slutet av första akten ställer sig att be tillsammans för sitt samhälles problem. När de gör detta samtidigt som projektioner visas på väggen föreställande bilder från vår egen tid, bilder av svältande barn och utsatta mödrar, är det som om någon tidsskillnad inte längre existerar. En bro över till vårt 2000-tal går via nunnornas “Ave Maria” och lägger grund för diskussion. Hur mycket av människans relationer till varandra har förändrats sedan 1700-talets slut? Hur har vi utvecklat våra jämlikhetstankar sedan dess? I en senare scen får vi se en fattig mor från gatan i ett desperat försök att amma sitt svältande barn, ett livsförhållande som vi lätt kan känna igen från vår egen tid.

Hemskt upprörande att se var hur officerare och revolutionärer senare i akt två plötsligt störtade in i karmelitsystrarnas blida klostertillvaro, för att först fördriva dem och senare även dödsdöma dem. Allt detta utstod systrarna i total ödmjukhet och kärleksfullhet inför sina motståndare. Fullkomligt värnlösa men styrkta av tron och av varandra tog de tigande emot officerarnas grymma hot och hån, vilka i det närmaste blev löjliga; som om nunnorna skulle ha utövat någon som helst samhällsfarlig verksamhet, de som bett för de människor de nu fick dödsdomen av!

När avrättningsprocessen väl kom satt jag spänd och med klappande hjärta inför hur detta skakande slutskede skulle bli. Men regidragen som kom var oväntade och lyfte fram helt andra, hisnande bottnar av upplevelsen än jag kunnat vänta mig. Salongen lystes upp redan innan ridåfall och inneslöt hela publiken i scenbilden, samtidigt som människor i moderna kappor beblandade sig i kaoset av 1700-talsrevolutionärer på scenen. Det var återigen som om skillnaden mellan 1700- och 2000-tal inte längre fanns. Det var vi som var folket och vi som rusade upp på scenen för att slita av karmelitsystrarna deras nunnedok. Vi var de som kommit för att åskåda deras avrättning, ja, det var rentav vi som var orsken till att denna genomfördes!

När “Salve regina” väl stämde upp och ingenting längre stod mellan nunnorna och det osynliga som skulle ta deras liv, tycktes de sexton kvinnorna hålla hela publiken i sina händer. Deras ansikten var utan fruktan när de sjöng, men vad tänkte de bakom sången när deras älskade trossystrar en efter en föll död ner vid deras fötter? Vad tänkte de när de succesivt blev allt färre som fortfarande stod upp, medvetna om vad som snart skulle vänta dem själva? Lugnt och samlat tog de sig igenom sången, medan det dödsvarslande ljudet från orkestern metodiskt fortsatte att plöja sig igenom ledet.

Har man aldrig gått på operan tidigare kan jag tänka mig att Karmelitsystrarna är ganska svår att börja med. Sångpartierna är inte särskilt trallvänliga och de tog ett tag att förstå och komma in i. Körsatser och instrumentala bitar för orkestern är å andra sidan smått fantastiska. Handlingen som sådan är inte lättsmält och man bör vara beredd på och öppen för tolkningar av problematik kring både relationer, känsloliv, personlig utveckling, tro och samhällspolitik. Men ett gott sångarlag håller ihop dramats många teman och bjuder på genuina personporträtt och gestaltningar.

Blanche de la Force, som en mycket nervsvag och obalanserad ung kvinna, gestaltades känslosamt av Elin Rombo, som i andra akten även fick rum att visa mer dramatiska nyanser i ton och utspel.

Marianne Hellgren Staykovs levnadsglada Syster Constance blev en färgprick i klostrets vardag med mönster och regler. Med sin odödliga livsglädje och förnöjsamhet kunde hon lysa upp tillvaron för alla.

Särskilt berörde Susann Végh, som med sin varma röst gjorde ett trovärdigt porträtt av Moder Marie som klostrets klippa och trygghet. I allt fanns hon där för de andra systrarna att luta sig mot, förnuftig och samlad genom alla yttre och inre stormar.

Kort och gott är Karmelitsystrarna en oerhört mångbottnad opera med teman alltifrån stakaste systerskap till den mest brinnande politik. Bitvis kan handlingen kännas avlägsen och svårrelaterad till, men är man villig att gräva i problematiken har man ett stort spektra att upptäcka och ta del av. Hur som helst har jag svårt att tro att någon lämnas oberörd efter att ha fått se de kärleksfulla systrarna be “Salve regina” i väntan på döden.

 

Klara Hurtig är 17 år och går på Katedralsskolan i Uppsala där hon läser Samhällsprogrammet med inriktning kultur. Hennes intressen är bland annat klassisk sång och att skriva.

                  

                                                      *     *     *     *

ORDLISTA

karmelitsystrar = karmeliterorden är en katolsk munk- och nunneorden. De första karmelitmunkarna bodde på berget Karmel i början av 1100-talet. Karmeliterna är övertygade om att bönen kan hjälpa världen.

operaentusiast = en entusiast är en person som är mycket intresserad av ett visst ämne eller till exempel en viss sorts konst. En operaentusiast är någon som är mycket intresserad av och gillar opera.

aristokrati = ett samhälle som styrs av en samhällsklass som är överordnad de andra klasserna brukar kallas aristokrati. Ordet kommer från grekiskan och betyder “de bästas välde”.  Med en aristrokratisk familj, eller en adelsfamilj, menas en familj som har ärvt en plats i samhället där man förmodligen har mycket inflytande, makt, egendomar och pengar.

franska revolutionen = i slutet av 1700-talet tyckte folket i Frankrike att den franska aristokratin hade det för bra. Man började protestera mot orättvisorna - att vissa hade hur mycket land och pengar som helst, medan andra ingenting. Protesterna ledde till det som kallas för “den franska revolutionen”.

agg = att känna agg betyder att man känner hat och illvilja.

martyr = en person som dött för sin tro, någon som vägrat ge upp sin tro trots att det inneburit döden.

krinolin = en underkjol (som en ställning under klänningen) som håller ut kjolen.

disharmonisk = oroligt, obalanserat, söndrat, något som inte är harmoniskt.

iscensättning = hur något (på till exempel en teaterscen) är regisserat eller planerat.

särk = underplagg, ett klädesplagg som man hade under sina vanliga kläder förr i tiden och ofta sov i. Ser ut som ett vitt nattlinne.

priorinna = en föreståndarinna i ett karmelitkloster.

dödsbädd = platsen där en människa befinner den sista tiden av livet, till exempel sängen. Uttrycket kan också användas bildligt: att ligga på sin dödsbädd = att man snart ska dö.

trostvivel = att tvivla på sin tro.

realism = något som är realistiskt är nära “verkligheten”. Om en skådespelare har en realistisk spelstil kan det betyda att den agerar naturligt.

expressiv = uttrycksfull, full av känsla, starkt uttryck med mycket känlsa.

libretto = texten som sjungs i en opera brukas kalla libretto.

Ave Maria = den mest använda bönen i den katolska kyrkan, kallas också Ängelns hälsning, eller Hell dig, Maria.

blid = vänlig, snäll, from, mild

värnlös = försvarslös, oskyddad

Salve Regina = en medeltida hymn (en hymn är en lovsång, oftast religiös) till Maria.

successivt = stegvis, gradvis

att gestalta = att ge form åt, att personifiera, att tolka, att levandegöra.

nervsvag = nervös

mångbottnad = något som kan tolkas på flera olika sätt, det har flera “bottnar”, flera “sanningar”.

svårrelaterad = något som är svårt att relatera till är något som är svårt att förstå för en person, kanske för att man inte har rätt erfarenheter. Det skulle till exempel kunna vara svårt att relatera till problem som människor hade på 1700-talet för det var så annorlunda då.

spektrum = innehållet i till exempel ljud eller ljus. Om man låter ljus brytas i en prisma får man ett spektrum i regnbågens färger. När man talar om en skådespelares eller sångares spektra menar man ofta alla de olika sätt den kan uttrycka sig på.

Unga på Operans recensenter Sofia Lindman och Camilla Keller såg premiären av Kungliga Operans nya uppsättning av Carmen. Den 24 september gick ridån upp för den franske regissören Vincent Boussards tolkning av operan. Rollen som Carmen sjöngs av Katarina Dalayman och Don José gestaltades av Michael Weinius.

 

Vi såg Carmen, en opera av George Bizet.
Carmen handlar om en kvinna som jobbar i en tobaksfabrik, en dag hamnar Carmen i trubbel och en soldat vid namn Don José handfängslar henne. Hon lovar då att älska honom bara han låter henne gå. När toreadoren Escamillo dyker upp börjar han imponera på Carmen och hennes vänner med att skryta om sina framgångar. Don José kommer och börjar förklara sin kärlek för Carmen, men blir tvungen att ge sig iväg. Då kommer istället löjtnanten Zuniga för att uppvakta Carmen. Don José blir svartsjuk och Carmen börjar tröttna på hans svartsjuka. Hon spår sig själv med en kortlek och korten visar döden. Escamillo dyker upp igen för att få Carmen, och Don José startar ett slagsmål. Carmen avbryter slagsmålet och skiljer dem åt, i samband med det har Micaëla letat upp Don José för att hämta hem honom eftersom hans mamma är döende. Escamillo tjurfäktas på tv och är väldigt populär bland folket. Carmen säger att hon tillhör Escamillo numera. Detta gör att Don José ger henne ett ultimatum: antingen stannar du och älskar mig, eller så går du och då dödar jag dig.
Carmen väljer att gå.

Carmen var den första operaföreställning vi gått på, så vi har inte så mycket att jämföra med. Det var en upplevelse utöver det vanliga.

Något vi tyckte var mäktigt var att det var såpass många i ensemblen utan att det blev rörigt och då blev det genast mycket intressantare att titta på. Själva scenen var väldigt enkelt uppbyggd och gjorde det lätt att titta på. Dock tycker vi att det var alldeles för simpelt vid vissa tillfällen och vi blev uttråkade. Scenografin hjälper ju till att förstå handlingen när det är något såpass svårt som opera. Musiken hade en väldigt stark och häftig stil, dock väldigt svårförstådd och det lät som om samma ord upprepas hela tiden. När scenen samtidigt står still och alla människor bara står rakt upp och ner så blir det hela väldigt enformigt och lite tråkigt. Dom sjunger på franska, ett språk som låter vackert men som vi inte förstår, där var det ett plus att det var textat! Det kändes däremot inte riktigt som allt blev översatt då vi ändå tappade bort oss lätt.

I en utav scenerna dök en spegel upp och gjorde att en spotlight bländade oss under hela scenen. Detta resulterade i att vi inte kunde koncentrera oss ordentligt under den scenen, och passade på att titta ut i publiken i stället. Vi såg en otroligt engagerad publik och det var en häftig känsla att bara få sitta inne på den Kungliga Operan. Vi kunde även passa på att skåda den vackra takkronan.

För oss som inte har varit på opera tidigare blev det väldigt svårt att förstå, antagligen för att vi inte var helt insatta eller pålästa. Trots att Carmen var moderniserad så tror vi inte att den riktar sig till alla unga. Opera tror vi framför allt riktar sig till vuxna/äldre eller i alla fall kulturintresserade människor. Vi tycker ändå att det helt klart var värt att se föreställningen även om den blev lite långtråkig ibland.

   

Sofia Lindman, 16 år och volontär på Fryshuset
Camilla Keller, 18 år och volontär på Fryshuset samt teaterelev på Fryshuset gymnasium

Foto: Alexander Kenney

Från tidiga morgonen till sena kvällen är det mycket som händer i operahuset. När det inte är föreställningar pågår repetitioner och andra förberedelser. Alla skolklasser i hela Sverige är välkomna att göra ett studiebesök på Operan och se vad som händer innan publiken kommer. Det kostar ingenting och är jätteroligt. Lär mer om hur det går till här.

På årets roliga balettkollo var det 19 underbara kollodeltagare! Vi dansade koreografier ur baletterna Den förlorade sonen, Pippi Långstrump, Svansjön och SYNC. Varje dag hade vi vår egen morgonskola och en dag gick vi och tittade på Kungliga Balettens proffsiga morgonskola. En dag fick vi besök av dansarna Jesper Hylin och Ylva McCormac som visade Spanska dansen ur Svansjön. Vi hann också gå på guidad visning i det stora operahuset, träffa Anna Kjellsdotter på kostymavdelningen, träffa Calle Jakobsson som spelade på sin tuba (och de som ville fick provspela!), höra Sara Silvmark sjunga opera, äta matsäck på terrassen och annat. Sista dagen kom föräldrar och vänner och vi gjorde ett uppspel i Guldfoajén!

Fredagen den 19 augusti bjöd Kungliga Operans Brassensemble upp till lekfull djungelfest med “Djurens karneval” av Camille Saint-Saëns på Stockholms Kulturfestivals scen på Brunkebergs torg. Konferencier och allsångsledare var Katti Hoflin.

Mer information om Stockholms Kulturfestival: www.kulturfestivalen.stockholm.se

Årets operakollo hölls veckan före midsommar, den 20-23 juni på Kungliga Operan. Vi sjöng ur operan Carmen (som skrevs av Geroge Bizet 1875) och dansade flamenco. Vi hann också med lite annat, som till exempel att gå guidad tur genom huset, titta in i en opersångares loge och prova på att spela trombon! Sista dagen blev det avslutning och uppvisning för föräldrar och kompisar i Guldfoajén.

 

Den 26 maj var det premiär för operan Zémire och Azor som spelades på kulturhuset Tensta Träff i Tensta. Föreställningen var ett samarbete mellan Kungliga Operan, Operahögskolan i Stockholm och Elinsborgsskolan, där eleverna i sexan medverkade på scenen. Hasim, Alia och Pelin som går i trean på Elinsborgsskolan såg föreställningen. Så här tyckte de:

Zémire och Azor

När vi kom in fick vi kuddar att sitta på.

Zémire träffar Azor. Först var de inte kära. De sjöng opera till varandra, sedan blev de kära. Pappan lät inte Zémire vara kär i Azor eftersom det var hans fiende. 6:orna var på Zémires sida. Kaninen sprang in och ut i första scenen. Ali ville fånga honom. Kostymerna var konstiga. De såg gammeldags ut. Pappan hade en peruk som Bellman. Pappan träffade Azor när han försökte strypa honom när han tog en blomma. Pappan sa att hans dotter skulle komma dit istället. Då fick han åka hem. Jag hörde inte vad de sjöng, men det var bra. I slutet var Azor och Zémire kära i varandra och pappan och Azor blev vänner. Operan var lagom lång. En lärare i publiken fick tårar i ögonen.

Hasim, 3a

Zémire och Azor

Den var bra. När teatern började blev alla i lokalen tysta. Runt scenen var det målat blommor. Vi satt i trappor runt scenen. Det var en kärlekshistoria. I slutet pussades de, det var äckligt. Det ramlade ner papper på scenen. Det handlade om en kille som hette Azor, han ville döda Zémires pappa Sander. När Zémire blev kär i Azor blev pappan arg men till slut blev han glad igen. Sander och Azor kramades. 6:orna var bra när de sjöng i kläder. Kläderna var konstiga och tjocka. Pappan och Azor var jättelånga. Musiken var gammeldags som man inte är van att höra, operamusik. Jag tyckte Zémire sjöng bäst. Vi har varit på Operan när vi gick i ettan och tvåan. Jag kände några i sexan som var med i Zémire och Azor.

Alia, 3a

Operateater!

Det började när det stormade och när Sander hade en ny båt det stormade så himla mycket så de hamnade på en öde ö. Zémire blev förälskad i Azor som från början ville döda hennes pappa Sander för han tog en ros som var Azors enda vänner så han ville döda Sanders dotter men Zémire gick till honom och de blev förälskade. Sander blev inte nöjd över det från början men sedan blev Sander och Azor vänner och Zémire och Azor ihop.

ALLT SLUTADE BRA SOM VANLIGT!

Pelin, 3a