Verism är en stil på operor som framför allt skrevs i Italien av en grupp kompositörer i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Operorna i den här stilen handlar ofta om vardagen - även om den kan vara våldsam och fylld av maktmissbruk och orättvisor. Huvudpersonerna är “vanliga” människor (eller konstnärer). Med verismen ville man berätta realistiska berättelser om människor från de lägre samhällsklasserna och deras kamp.

"På Sicilien" av Pietro Mascagni. Foto: Mats Bäcker

Från början var verismen något som hände i litteraturen. Det var författare osm ville skriva om vanliga människor och händelser. I Frankrike kallades det för realism och naturalism medan det i Italien kallades verism. En känd fransk realistisk roman är “Germinal” som handlar om gruvarbetare och skrevs av Émile Zola. Författarna Giovanni Verga och Luigi Capuana är de mest kända veristerna i italiensk litteratur.

Ola Eliasson i "Pajazzo" av Ruggiero Leoncavallo. Foto: Mats Bäcker

De verisitska operakompositörerna (de kallas ibland för “Den unga skolan”) ville skilja sina operor från de romantiska operorna. Ett sätt att göra det var genom musiken. De romantiska operorna var uppbyggda med recitativ och arior, medan en opera i verisitsk stil är mer genomkomponerad och musiken är inte på samma sätt uppdelad i “nummer”.

Carl Unander-Scharin och Emma Vetter i "Tosca" av Giaccomo Puccini. Foto: Alexander Kenney

Några exempel på kompositörer och operor som räknas till verismen är: Pietro Mascagnis “På Sicilien”; Ruggiero Leoncavallos “Pajazzo”, Umberto Giordanos “Andrea Chénier”, Jules Massenets “La Navarraise” och Giacomo Puccinis “Tosca” och “La bohème”.

Källor: Operans värld, The New Grove Dictionary of Opera, www.ne.se Research: William Munro och Julia Halén