[Topp]

2016-01-28

Barnpublikens perspektiv

Manilla Ernst, teater- och barnkulturvetare, skriver just nu en rapport för Unga på Operan om barnpublikens upplevelser av föreställningen Min mamma är en drake. Rapporten kommer att bli tillgänglig för allmänheten under mars månad.

Vad fokuserade barnen på under föreställningen?

För en del av barnen är handlingen det viktiga och då är det ofta specifika delar som de lyfter exempelvis episoder som är roliga, sorgliga eller där de kan känna igen sig. För andra barn är det mer intressant att samtala om scenografin, ljuset eller sångerna och musiken i föreställningen. Barnen talar också gärna om karaktärerna och de visar stor empati, i den här föreställningen framförallt för Åke och hans mamma. Det är också tydligt att barnens intresse kan ligga långt ifrån vad vi vuxna har föreställt oss att barnen ska fokusera på. Därmed inte sagt att barnen inte har förstått våra vuxna intentioner. På direkta frågor redogör de gärna vad de tror vi vill veta. Därefter går de över till att tala om det som intresserar dem.

För barn är upplevelsen också knuten till allt det som händer runtomkring föreställningen. Resan till teatern, var de ska äta sin matsäck och hänga av ytterkläderna, väntan utanför innan det börjar osv. Allt har stor betydelse för barnens helhetsupplevelse.

Berätta om din metod för receptionsstudien…

Innan jag kommer till förskolan eller skolan får barnen ett informationsbrev där det står att jag ska komma och varför jag vill träffa dem. För barnen är det frivilligt att delta. Det är viktigt att låta barnen göra ett eget medvetet val så att det inte blir lärarna eller pedagogerna som styr huruvida barnen ska bli intervjuade eller inte. Oftast vill majoriteten av barnen bli intervjuade och det är väldigt peppade inför samtalet, ivriga att sätta igång och berätta.

Jag träffar alltid barn i små grupper, minst tre och max sex personer åt gången. Jag inleder med att barnen får berätta ett minne från föreställningen. Det är ett bra sätt att komma igång med samtalet. Oftast räcker det med att ställa följdfrågor på det barnen berättar inledningsvis för att kunna fortsätta prata om handlingen, temat, scenografin osv. Det viktigaste är att få till ett samtal mellan barnen. Det är när de börjar resonera tillsammans som det blir intressant och det är då deras upplevelser och tankar kommer fram. Även om jag har specifika frågor är det inte alltid som barnen vill prata om just dessa. De pratar kanske hellre om något annat i föreställningen och då är det mer intressant att låta dem berätta fritt och fördjupa intervjun utifrån deras ingångar. Jag brukar också be pedagogerna/lärarna att låta barnen rita något från föreställningen. I teckningarna blir det tydligt vad som intresserar dem och det går ofta att se samband mellan bilderna och det som barnen berättar i intervjuerna.

Du lyssnade även på barnpublikens viskningar och kommentarer i salongen…

Ja, jag har gjort observationer under föreställningstillfällena. Generellt så pratar barn ofta under föreställningar. Barn är spontana och de reagerar på det som de ser. Ibland kommenterar barnen det som händer på scen. Andra gånger vill de informera sina kamrater om vad de ser så att de inte missar det. Om man lyssnar på vad de säger så inser man ganska snart hur engagerade de är i föreställningen. Ofta hör man korta refererat och recensioner vilka både ger ris och ros till föreställningen.

Ge oss gärna några tips om hur man ska bemöta barn i intervjusituationer!

Möt barnen på samma sätt som du skulle bemöta någon i din egen ålder. Visa att du ser barnen och är intresserad av deras tankar och perspektiv. Om du svarar på deras frågor och funderingar kommer de att svara på dina. Det är också viktigt att ge barnen utrymme och tid. En del barn kanske inte är redo att dela med sig av sina tankar direkt.

Intervjuad av Sigrid Herrault