[Topp]

2016-02-22

Dirigenten på Unga på Operan

Mattias Böhm har dirigerat Unga på Operans produktioner Dido och Aeneas samt Min bror är don Juan. I vår blir det barnoperan Vägen Hem, en musikalisk utmaning komponerad av Joanna Lee, influerad av Roald Dahls koncept om hur man bör skapa spänning och fånga barnens intresse.

Är det annorlunda att dirigera opera för barn- och ungdomspublik?

Unga på Operans produktioner har tätare format och man arbetar med en mindre grupp, det blir mer intimt i jämförelse med stora scenen, där det råder större anonymitet.

Det är nyttigt att jobba mot barn, man kan inte ”fuska”, de ser genom när saker och ting är oäkta. Vuxna kan ibland blunda för tråkiga regikoncept, om de tycker om musiken. Men barn reagerar direkt. De tvingar en att vässa sina argument och intentioner, föreställningen ska vara genomarbetad på alla plan.

Jag älskar kontraster – att få arbeta med både stor orkester och mer fysiskt nära publiken i mindre format. Och jag får dirigera för publiken i nästan hela det mänskliga ålderspannet, nu i vår blir det 4-åriga åskådare…

Hur skulle du beskriva Vägen hem ur dirigentens perspektiv?

Det här verket är spelmässigt tufft och utmanande för alla inblandade. Det finns mycket att göra som dirigent. Utöver sångarna har alla sju instrumenten solistiska inslag. Och det finns en orkestral förlängning: Grunkor som kommenterar ljuden. De är en länk mellan orkestern och scenen.

Berätta om din ingång till dirigentyrket…

Jag har varit repetitör i 18 år i huset, likt operadirigenterna förr i tiden. Jag har alltid dirigerat sångare och min ingång är via sången. Orkestern var mitt nästa steg. Idag är det mer vanligt att dirigenterna kommer till operan från orkestervärlden.

Om barnen är på Operan för första gången, hur ska man förklara till dem vad en dirigent gör?

En dirigent ser till att sångarna och musikerna framför stycket på samma sätt - att vi håller ett gemensamt tempo, är svaga eller starka tillsammans och förmedlar alla samma känsla i de olika partierna. 

Intervjuad av Sigrid Herrault