[Topp]

2016-10-04

Tuba - det mäktiga bleckblåset

Carl Jakobsson spelar tuba i Kungliga Hovkapellet. Nyligen fick barnpubliken möta honom i Guldfoajén i samarbete med Klassiskt Tonande. Här berättar han mer om sitt bleckblåsinstrument och om jobbet som musiker på Operan.

Vad är tubans roll i orkestern och hur jobbar du med ditt instrument?

Det roliga med blåsinstrument är att man har en egen stämma att hugga tag i, särskilt tuba. Om vi säger att stråken är kroppen i orkestern, så är blåset det som ger färg, blandar in klang. Bleckblåset har stark klang, det blir dramatiskt.

Jag övar mest på mitt instrument för att behärska det. Jag kan överrösta hela orkestern eller spela lätt, spännvidden är stor, det gäller att hitta rätt, balansera, ha så bra kontroll som möjligt. "Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll", brukar Bamse säga. Med stor potential kommer även stort ansvar.

_

När jag har en kort insats under föreställningen, gäller det att vara bra med mina åtta takter som jag har väntat på. Sen är det över. Jag vill få till det! Det är som att sitta på ett älgpass och vänta. Inte vill man missa när den äntligen är i sikte!

Vi musiker sitter ju i diket och ibland är vi för intresserade av föreställningen, regikonceptet kan verka spännande, så risken finns att man skulle kunna missa att spela. Jag har stark inlevelse och njuter av förmånen att få lyssna till de vackra rösterna. Men när min insats närmar sig, brukar jag ha is i magen, när jag spelar har jag totalt fokus och ingen sentimentalitet.

Under en balettföreställning får jag spela mer än under en opera, det sjungs inte och man behöver inte oroa sig för att man skulle råka täcka över sångstämman.

Hur är det att spela för barnpubliken och arbeta med Unga på Operan?

Att spela för barn är det bästa som finns! Publiken är prestigelös och ärlig, visar sin omedelbara reaktion. Dessutom är det kul att ha konsert i Guldfoajén, själva vägen uppför trappan är andäktig.

Det är viktigt att Unga på Operan driver en egen plattform och repertoar, det är en stimulerande förmån för oss musiker att få experimentera mer. I det stora orkesterdiket är min stämma mer fastlagd.

Du har arbetat på Operan sedan 1984, var står du i ditt yrkesliv idag?

Det har aldrig varit roligare att jobba. Jag är mognare, slipper överskatta min egen betydelse, är bra nog som musiker. Jag är yrkesstolt och vill spela bra, oavsett om det är barn eller vuxna i publiken.

Intervjuad av Sigrid Herrault