0
0

KONSTNÄRLIGT TEAM


Jean-Guillaume Bart

Étoile, koreograf och pedagog. Jean-Guillaume Bart började i Parisoperans balettskola 1983 och gick med i kompaniets corps de ballet 1988. Han blev premiärdansare 1996, belönades med Prix Benois de la Danse 2000 och nominerades till Étoile-dansare samma år för sin tolkning av Prins Désiré i Nurejevs Törnrosa. Han betraktas som en »danseur noble« och har dansat huvudrollerna i den Nurejevkoreograferade repertoaren (Svansjön, Raymonda, La Bayadère, Nötknäpparen, Don Quijote och Askungen) men också baletter av George Balanchine, Jerome Robbins, John Neumeier, Maurice Béjart, Pierre Lacotte, Serge Lifar, William Forsythe och Jiří Kylián.
Sedan sin pensionering 2008 har han varit lärare vid Parisoperan och coachar ofta solister i den klassiska repertoaren. Han verkar också som gästlärare i La Scala i Milano, Tokyo Ballet, Mikhailovskijteatern i Sankt Petersburg, Teatro Colon i Buenos Aires, Roma Opera Ballet, Yacobsonbaletten i Sankt Petersburg och Kungliga Baletten.
Från 2012 till 2016 undervisade han vid Pariskonservatoriet (CNSMDP).
Från 1997 börjar han som koreograf skapa många korta stycken för studenter och unga dansare – Péchés de Jeunesse (2000), Le Diable à quatre (2001), Javotte (2003), Bergamasques (2006), Lalo Rhapsodie (2014), Ballet Egyptien (2017) – och gav sina egna versioner av Le Corsaire (Jekaterinburgs federala teater, Ryssland, 2007) och Törnrosa (för Yacobsonbaletten i Sankt Petersburg, 2016; återupplivad i Roma Opera, 2017).
2011 skapade han en nyproduktion av den bortglömda franska baletten La Source för Parisoperan, med kostymer av Christian Lacroix.

Roland Petit

Roland Petit föddes 1924 och började nio år gammal på Parisoperans balettskola. I mitten av 1940-talet tappade han dock lusten för att arbeta i den tungrodda institutionen med dess rigida disciplin. Som många andra unga danskonstnärer sökte han en ny konstnärlig frihet. Paris efter andra världskrigets slut blev en verklig tummelplats för dansen. Dansare från hela världen sökte sig hit för inspiration. Det födde en kreativ atmosfär där Petit blev en centralgestalt. Först i Ballets des Champs-Elysées 1945 tillsammans med bland andra Janine Charrat och sedan i egna Ballets de Paris 1948. Han lierade sig med tidens konstnärer, tonsättare och poeter och fortsatte därmed trenden från både de Ryska och Svenska baletterna i Paris på 1910- och 20-talen om ett nära samarbete mellan de olika konstformerna.
Petits dansdrama Le jeune homme et la mort (Ung man och döden) 1946 var lika mycket poeten Jean Cocteaus verk som Petits. Den åstadkom nästan en chockverkan i sin fräna sensualitet och dess existentiella tema kändes oerhört aktuellt i efterkrigstidens Europa. Det var en ny typ av realistiskt dansdrama som Petits balett representerade. Den moderna människan, med hennes sociala och psykologiska problem, hade visserligen redan tidigare smugit sig in i balettens värld på båda sidor av Atlanten i verk där såväl nybyggare i vilda västern som en bensinstationsföreståndare kunde inta huvudrollerna, fjärran från balettens tidigare romantiska sagostoff. Men Petit var den som gav det nya dramat en aktualitet och visuell utformning som slog starkt an på en stor publik.
Petits balettversion av Bizets opera Carmen skall också ses mot bakgrund av den på 1940-talet aktuella existentialismen. Hos Petit väljer Carmen sitt eget öde och genom henne förebådar han också efterkrigstidens kvinnorörelse och sexuella revolution. Hon är en kvinna som använder sin sexualitet på sina egna villkor. Resultatet blev något helt franskt till sin karaktär i sin chica elegans och raffinerade eroticism.
Petits koreografi är klassiskt baserad men kryddad med andra dansformer, nästan akrobatisk och hela tiden med en stark känsla för effekter. En huvudroll vid sidan av Carmen och Don José, intar ensemblen av dansare som högst aktivt deltar i aktionen, inte minst rent rytmiskt. Bizets musik möblerade Petit om, inte efter eget behag utan efter verkets krav, med väl kalkylerade effekter, som att Carmens berömda habanera dansas av Don José, en av flera ironiska blinkningar till Bizet. Katalanske bildkonstnären Antoni Clavés epokgörande scenografi bygger på reduktion av några få viktiga stämningsskapande element. Kärleksscenen på morgonen i Carmens sovrum, där morgonsolen strilar in genom spaljéfönstret, sängen är obäddad, är ett mästerstycke i hur man använder ett klassiskt pas de deux på ett nytt sätt. Så oförblommerat öppet och naket hade aldrig ett kärleksförhållande framställts tidigare, och det öppnade dörren för en ny typ av balett.
Carmen skapade en sensation då den fick sin urpremiär i London i februari 1949 då Ballets de Paris gästspelade, med Petit själv och hans blivande hustru Zizi Jeanmaire. De två bländade publiken med sitt häftiga sexuella utspel. »Sex and more sex«, som en amerikansk kritiker en gång sammanfattade sina intryck.
Roland Petit blev under 1950- och 60-talen en av världens mest eftersökta koreografer. Inte bara för balett. Hollywood lockade och han gjorde dansinslagen i filmer som H.C. Andersen (1951) med Danny Kaye och Daddy Long Legs (1955) med Leslie Caron och Fred Astaire. Han arbetade med show, revy och musicals, alltid med samma eleganta fantasi och teatrala idérikedom. Han var en äkta showman, alltid fransk ut i fingerspetsarna. På 1970-talet drev han några år Casino de Paris med hustrun Zizi Jeanmaire i centrum för ett extravagant uppbåd av plymer. De två blev en symbol för det chica Paris.
Petits förmåga att både skapa konst och underhållning gav honom ibland kritik men stor publik, och han deklarerade att han minsann inte skämdes för att vara populär. 1972 inbjöds han till att bli balettchef i Marseille, skapade många nya verk och satte Ballets de Marseille på den internationella kartan. Totalt omfattar hans verkslista cirka 170 verk, och han sökte ofta uppslag i fransk litteratur, hos Rostand (Cyrano de Bergerac), Hugo (Notre-Dame de Paris), Proust (Les Intermittences du coeur), Zola (Nana) eller Leroux (Fantomen på Operan). Och han fortsatte att samarbeta med kända konstnärer och modeskapare, som gode vännen Yves Saint-Laurent. 1998 lämnade han Marseille och slog sig ner i Schweiz där han gick bort 2011.

Erik Näslund
Erik Näslund är författare och kulturskribent, mellan 1989 och 2016 chef för Dansmuseet. Han har skrivit biografier över bland andra Birgit Cullberg och Rolf de Maré och libretton till baletterna Nötknäpparen (1995) och Gustav III (2008) för Kungliga Operan.

Luigi Bonino

Premiärdansare/konstnärlig ledare. Luigi Bonino är född i Italien och började dansa med Susanna Egri vid tio års ålder. Han medverkade i många tv-sändningar på italiensk tv, innan han 1973 gick med i Cullbergbaletten. Som premiärdansare tolkade han kompaniets ledande roller i produktioner som Adam och Eva och Romeo och Julia. 1975 tog Roland Petit in honom i nationalbaletten i Marseille och anförtrodde honom rollen som Coppelius i Coppelia, Ung man och döden, Frollo i Ringaren i Notre Dame, Fantomen på operan och Ulrich i Fladdermusen.
1979 dansade han med Margot Fonteyn, Magic of dance, koreografi Roland Petit. Han var även Zizi Jeanmaries partner i Parisiana 25 i New York, i musikalen Can Can på Broadway, och i september 1982 dansade han med Zizi Jeanmarie i samproduktionen I love Paris (CBS, TF1 – Marseilles Nationalbalett). Roland Petit utsåg honom till sin assistent och dansare för skapandet av Heaven and Hell, i juni 1984, på Palasport i Milano med La Scalas kompani. Bononi dansade också på Metropolitan i New York, som Frollo i Ringaren i Notre Dame tillsammans med Natalja Makarova och Rudolf Nurejev.
Efter Ung man och döden med Natalja Makarova och Alessandra Ferri blev Bonini återigen Zizi Jeanmaries partner i musikalen Hollywood Paradise (där han också sjöng) i Paris, New York, Los Angeles och Milano. Roland Petit gav honom titelrollen i Mästerkatten i stövlar. Han satte upp baletten Ma Pavlova för Romoperan och Den blå ängeln för La Scala i Milano. Han var kungen i Törnrosa, kreerad i Marseille. Och han åtog sig också rollen som Carabosse skapad av Zizi Jeanmarie. Han dansade Cheek to cheek med Carla Fracci på La Scala och skapade titelrollen i den nya Rolan Petit-baletten Dancing Chaplin med Elisabetta Terabust.
Bonino blev Roland Petits assistent för hela repertoaren och satte upp Fladdermusen för San Carlo-kompaniet i Neapel, La Chambre för Aterballetto, samt Carmen och L’arlesienne i Milano La Scala. Han började samarbeta med Asami Maki Ballet och med New National Theatre of Tokyo. För Tetsuya Kumakawa, chef för K-Baletten, skapade Roland Petit Bolero åt honom och anförtrodde honom Carmen, L’arlesienne och Ung man och döden, som även filmades. Luigi Bonino dansade i alla dessa olika sällskaps Duke Ellington, Coppelia, Fladdermusen, Pink Floyd och många andra.
Han assisterar Roland Petit för skapandet av Spader dam på Bolsjojteatern i Moskva. Med Alessandra Ferri och Massimo Murru gjorde han filmversionen av Fladdermusen i Milano. På Boljsjojteatern dansade han den senaste skapelsen Roland Petit tells…. För Parisoperan satte han upp många baletter – Ringaren i Notre Dame, Carmen, L’arlesienne, Proust, Ung man och döden och Rendez-vous – vilka han även satte upp the i Beijing National Ballet, Wiener Staatsoper, Mariinskijteatern, Pennsylvania Ballet, English National Ballet och Colonteatern i Buenos Aires.
Den sista stora produktionen var av Ringaren i Notre Dame i Astana Theatre, regisserad av Altynai Asylmuratova som Bonino dansat med många gånger. Han dansar fortfarande rollen som Coppelius i Coppelia, en roll som Roland Petit skapat åt sig själv och överlämnat till honom. Med Tamiyo Kusakari och under ledning av Masayuki Suo gjorde han filmen Dancing Chaplin. Från och med juli 2011 har han varit konstnärlig ledare för hela repertoaren av Roland Petits balett.