HANDLING LÖFTET

Prolog
Ungern, 1944. Det unga förälskade paret Ava och Teo ska gifta sig. Trotsig feststämning. Ava och Teo avger kärlekslöften till varandra inför rabbinen som viger dem.

AKT 1

Ett år har passerat. I väntrummet på en järnvägsstation befinner sig ett stort antal människor som har överlevt kriget. Bland dem Ava, som bara har en önskan: att finna Teo som hon skiljdes från strax efter bröllopet, när de deporterades till Auschwitz.

Ava stöter ihop med Gustav, en hemvändande som är lycklig över att vara på väg till sin familj. Ava blir förtvivlad över att själv inte ha någon att återvända till. De döda träder fram ur minnena, bland dem skräddaren Isac.

Ava längtar intensivt efter Teo och plötsligt ser hon honom, i en dröm eller hallucination. Hon är lycklig i hans närvaro men när hon återvänder till verkligheten kommer smärtan.

På natten letar Ava efter Teo på perrongen. Hon träffar Maria, som är svårt traumatiserad. Maria säger till Ava att hon aldrig kommer att hitta Teo, för alla är döda. Även Ava, fast hon inte förstår det ännu. De döda framträder igen, bland dem Ester och Ivan som berättar om sina öden.

Ava sover när hon väcks av en vakt, Fritz, som säger att hon inte får vara där. Ava klättrar upp på ett tåg som hon tror ska föra henne till Auschwitz. När Fritz skriker att det är förbjudet att gå ombord, får Ava en mardrömslik hallucination. Då hon återvänder till verkligheten närmar hon sig Fritz, ömsint och förföriskt, och han uttrycker en stark längtan efter henne. Hon får honom att tro att hon vill ha honom. Han låter henne stiga ombord på tåget för att tvätta sig. Tåget rullar iväg med Ava ombord. Fritz är kvar på perrongen och blir ursinnig när han inser att hon har lurat honom.

Ava faller utmattad ihop inne i tågvagnen. Hon längtar efter döden. När hon går omkring i vagnen snubblar hon över en man som ligger och sover, David. Han berättar om sina skuldkänslor. I en mardrömslik tillbakablick ser han hur hans syster Rebecca ropar på hjälp, men David vågar inte kännas vid henne.

David väcks ur sin mardröm av Ava som försöker trösta honom. De håller om varandra, men Davids förvirring och desperation får honom att tappa kontrollen och hans omfamning blir allt våldsammare. Ava kan inte lösgöra sig. En flicka, Rosa, hjälper henne. Ava börjar besinningslöst slå David, men Rosa får henne att sluta. David öppnar tågdörren och kastar sig ut – mot döden. Ava får ångest när hon inser att hon drivit David att ta sitt liv. Hon är nära att göra samma sak själv. Men Rosa hindrar henne.

- PAUS -

AKT 2

Under tågresan börjar Ava och Rosa trevande och motvilligt prata med varandra. Rosa delar med sig av sitt bröd till Ava och börjar berätta om maten hennes mamma brukade laga. Rosas längtan blir till en intensiv dagdröm. Men de positiva minnena övergår i en plågsam tillbakablick på vad som hände när Rosa skildes från sin familj. Hennes bror Josef och mamman Elisabeth tvingade Rosa att gömma sig i ett skåp i hemmet medan de själva försökte fly från nazisterna.

När Rosa vaknar upp till verkligheten är hon full av sorg och saknad. Ava försöker trösta henne. Men Rosa stöter bort henne. Hon vill inte ta emot någon hjälp, och säger att Ava aldrig kommer hitta Teo.

I gryningen drömmer Ava att hon letar efter Teo och frågar alla hon möter om honom. De som har överlevt kriget och Auschwitz bryr sig inte om henne. De som har dött omringar Ava. Flera av dem träder fram ur kollektivet och berättar om sig själva och ber om att bli ihågkomna.

Ava vaknar av att Rosa skakar henne. Ava känner att hon inte orkar fortsätta leta efter Teo, men Rosa säger att hon måste, och erbjuder sig att hjälpa till. Ava somnar om och drömmer om Teo.

Till slut är Ava framme vid sin destination. Hon lyckas hitta Teo. Han är halvdöd och vägrar tro att personen som talar till honom är hans fru. Han orkar inte hoppas mer. Han vill inte ens se på henne. Han vill bara dö. Alla Avas desperata försök är förgäves. Men när hon till sist sjunger om sin kärlek till Teo öppnar han sina ögon. Och ser sin älskade.

Epilog
Ava, Teo och Rosa vandrar i en procession av vuxna och barn, döda och levande. De talar om att vi alla kommer ur en bottenlös brunn. I varje droppe ryms hela havet, i varje människa hela mänskligheten.