[TOPP]

Ett JÄTTELIKT pussel i TID & RUM


Inför premiären med Kungliga Baletten har koreografen Christopher Wheeldon kommit till Stockholm för att lägga sista handen vid Alice i Underlandet. Denna dramatiska balett har varit en framgångssaga i sig själv, sedan urpremiären 2011 med Royal Ballet i London.

 Alice i Underlandet liknar inget annat: den är lika mycket en moderniserad form av 1800-talsbalett som Broadway-musikal (fast utan sång) och med inslag av tecknad film. Och musiken ger hela historien ett förtrollat skimmer. Samtidigt som avancerad videoteknik blickar rakt in i framtiden.

– Vi ville helt enkelt göra en bra show, alltså underhållning där det även finns utrymme för allvar, förklarar koreografen Christopher Wheeldon när jag träffar honom ett par veckor före den svenska premiären.

Kan du beskriva balettens Alice?
– I baletten är hon 13-14 år, alltså lite äldre än i boken. Upplevelserna i Underlandet är också ett första steg mot kärleken.

Idén att göra balett av sagoboken Alice’s Adventures in Wonderland hade Christopher Wheeldon haft länge, men det var först när det kom en beställning på en helaftonsbalett
från Royal Ballet i London och National Ballet i Toronto som han kunde göra slag i saken och förverkliga sin gamla dröm.

– När jag var liten älskade jag sagan om Alice och brukade lyssna på en inspelning av berättelsen vid läggdags. Ibland fortsatte sagan i mina egna drömmar.

Alice’s Adventures in Wonderland fanns även i föräldrarnas bokhylla, ett slitet exemplar som gått i arv länge på mammans sida.

– En av de första utgåvorna, alltså en riktig klenod som vi barn knappt vågade röra.

På ett undermedvetet plan fanns minnet av Alice även kvar hos honom under åren som dansare i Royal Ballet och New York City Ballet. Som nybliven koreograf fick han en förfrågan från Colorado Ballet i Denver att göra en balett på boken. Tyvärr stupade allt på finansieringen.

Men idén om en Alice-balett hade slagit rot hos honom. Det allra första som Christopher Wheeldon gjorde när han hade fått beställningen från de två kompanierna på en helaftonsbalett var att ringa Bob Crowley, som både gjort musikaler på Broadway och Shakespearepjäser i London. De två hade samarbetat ända sedan Wheeldons allra första dansstycke Pavane.

En annan person som Wheeldon direkt kom att tänka på var tonsättaren Joby Talbot, som skrivit allt från opera till filmmusik. Han blev också intresserad när han fick höra idén om Alice. Men hur låter musiken egentligen i ett Underland?

Och hur kunde sagoboken förvandlas till ordlös dans? Boken bygger ju till stor del på vitsiga repliker och Lewis Carrolls språkliga briljans. Alltså anlitades Nicholas Wright till att skriva ett scenario som kunde fungera för balett.

– Jag bjöd in alla tre till ett första möte hemma hos mig i New York ... och sedan låste jag in oss i fyra dagar!

Under dessa dagar diskuterades bl a en möjlig struktur för baletten. Ganska snart efter det första mötet fick Wheeldon en ljudfil från Joby Talbot.

– Jag satt i bilen och hade fastnat i köerna mot Manhattan, så jag kopplade in min i-pod och ett fantastiskt ljudlandskap öppnade sig. Redan då var jag övertygad.

Flera möten följde. Redan tidigt insåg man att det skulle bli nödvändigt att ta bort en del saker i sagoboken.

– Annars hade baletten blivit lika lång som en Wagneropera.

Vilken av karaktärerna var svårast att skildra?
– Hjärter Dam. I boken är drottningen enbart ond och ganska maskulin. Jag hade en annan idé: hon skulle vara maktgalen, men också glamourös. På sätt och vis beter hon sig som ett bortskämt barn. Alltså är hon ganska komisk, en karaktär som publiken kan “älska att hata”.

– Jag hade också en idé om att den galne Hattmakaren skulle steppa. Galenskap kan ju även uttryckas genom rytm, samtidigt som steppdans är väldigt teknisk. Ett slags matematik. Och ett perfekt uttryck för ”det missförstådda geniet…

Christopher Wheeldon ville också ha en starkare koppling mellan det som Alice ser när hon är vaken och det som hon upplever i Underlandet. Alltså dyker karaktärerna från det inledande tepartyt i trädgården också upp i Underlandet, fast i nya skepnader. Författaren Lewis Carroll (som egentligen hette Mr Dogson) fick också en plats i handlingen. I början finns han med som familjens fotograf, senare förvandlas han till Vita Kaninen.

Även i verkligheten umgicks författaren med en flicka som hette Alice.

– Jag är verkligen fascinerad av deras vänskap. De verkar ha haft ett rikt utbyte av varandra, trots åldersskillnaden.

Samtalet återkommer till arbetet med baletten. Ändringar gjordes både i musiken och koreografin när man börjat repetera.

Även scenbilden skulle bli alltmer komplex och Natasha Katz anlitades till att skapa ljusdesignen medan Jon Driscoll och Emma Carrington fick i uppgift att skildra Alices fall ner genom hålet genom videoteknik.

Det var alltså många pusselbitar som skulle passa ihop, både i tid och rum. Till urpremiären 28 februari 2011 kom bl a Christopher Wheeldons mamma.

– Efteråt gav hon mig en väldigt fin present: den gamla boken om Alice!

Sedan dess har Alice’s Adventures in Wonderland gått i ett par omgångar på Covent Garden. Förutom att den gjorts med National Ballet i Toronto och turnerat både i USA och Japan. Under de fem första åren hade de ensamrätt till Alice’s Adventures in Wonderland och Kungliga Baletten blir alltså det tredje kompaniet i världen som tar upp den på sin repertoar, i samarbete med Den Kongelige Ballet. Framöver görs den också i Japan, Australien och Österrike.

Vad skulle Lewis Carrol ha sagt om din Alice?
– Han skulle nog ha gillat all teknik säger Christopher Wheeldon.

Fyra gästrepetitörer har engagerats för att studera in Alice i Underlandet med Kungliga Baletten. En morgon träffar jag två av dem i Kungliga Operans personalmatsal: koreografassistenten Jason Fowler från New York och repetitören Mandy Richardson från Toronto. Mandy var med redan 2011 när kanadensiska National Ballet tog över den ursprungliga produktionen från Royal Ballet i London. För Jason Fowler är det första gången han arbetar med Alice, men har själv medverkat i flera av Wheeldons baletter. De lärde känna varandra 1993, när båda dansade i New York City Ballet. Några år senare slog Wheeldon igenom som koreograf med Polyphonia.

– Ett abstrakt stycke som grundade sig i George Balanchines estetik.

Numera har Christopher Wheeldon nått en stor publik, efter Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland gjorde han även balett av Shakespeares A Winter´s Tale.

– Wheeldon har alltid smarta idéer och får fram en enorm energi på scenen. Dessutom har han en speciell känsla för humor, konstaterar Mandy och får medhåll av Jason.

– Det är extremt svårt att förmedla en saga genom dans. Men Wheeldon lyckas få fram viktig information bara genom hur någon rör sin fot vid ett visst tillfälle. Han är inte heller rädd för personliga vinklingar. Genom att låta Alice bli kär i Jack öppnar han också upp för ett kärleks-pas-de-deux.

I ursprungsversionen av Alice’s Adventures in Wonderland ingick hela 70 dansare, men nu handlar det om ett 60-tal eftersom vissa roller dubbleras. I första produktionen tillverkades samtliga kostymer, all dekor och rekvisita i London, för att några månader senare transporteras över Atlanten.

– Tekniskt sett är den här uppsättningen mycket komplicerad. Inför premiären i Toronto sammanställdes en tjock instruktionsbok om all teknik som ingick i föreställningen, berättar Mandy och tillägger:

– Fast sedan blev vi ändå tvungna att anpassa allt till vår scen säger hon och Jason inflikar:

– Alice är som ett jättelikt pussel. Alla små bitar måste passa ihop och är lika viktiga, både visuellt och tidsmässigt. Det är lager på lager på lager...

Enligt Mandy har Alice i Underlandet ganska få likheter med 1800-talsklassikerna:

– Chris är helt enkelt väldigt modern i sitt sätt att tolka klassisk balett, konstaterar hon innan det är dags att fortsätta med nästa repetition. I Målarsalen på åttonde våningen väntar en ursinning Hjärter Dam, en bekymrad vit kanin i manskläder, två förälskade ungdomar och ett helt uppbåd av andra sagogofigurer.


Eva Clementi
Redaktör på Kungliga Operan