[Topp]

Ur ORDEN föds MUSIKEN


Urpremiären på Verdis sista opera Falstaff  blev en enorm succé. Publiken på La Scala i Milano den 9 februari 1893 hyllade den 80-årige tonsättaren med stående ovationer. Aldrig tidigare hade den italienska publiken hört ett sådant verk av sin älskade maestro. Verdi hade bara skrivit en komisk opera tidigare, Un giorno di regno, men den blev ett fiasko. Nu slog han alla med häpnad med sitt humoristiska verk. Dessutom presenterade han ett musikaliskt fyrverkeri som inte liknade något annat. Här fanns ingen uvertyr, inga arior eller duetter, inga trallvänliga melodier eller kommenterande ensembler. Ändå var helheten hänförande, en storslagen triumf.

Arrigo BoitoInitiativet till Falstaff kom från Arrigo Boito, tonsättaren och författaren som gjort librettot till Otello. Boito var nästan 30 år yngre än Verdi men en idealisk samarbetspartner. Efter Otello, som lovordats av alla, ville förläggaren Ricordi genast ha ett nytt verk och föreslog Cervantes Don Quijote. Verdi var inte lockad utan drog sig i stället tillbaka till sin lantegendom Sant’Agata och allt arbete som väntade där. Den diplomatiske Boito bidade sin tid och föreslog försiktigt i ett brev en opera byggd på Shakespeares Falstaffgestalt. Verdi tvekade och angav sin höga ålder som motargument, men kunde till sist inte motstå Boitos idé.

Arbetet gick långsamt men var lustfyllt, det förstår man av Boitos och Verdis korrespondens. Det tog tre och ett halvt år innan operan var klar, från sommaren 1889 till vårvintern 1893. Resultatet räknas av många som höjdpunkten i Verdis stora produktion. Ändå har Falstaff aldrig blivit en riktig publikdragare, i alla fall inte i Sverige.

Vad är det då som är så speciellt med det här verket?

Först och främst handlar det om texten. Ur tre pjäser – Shakespeares Muntra fruarna i Windsor och Henrik IV del 1 och 2 – lyckas Boito skapa en koncentrerad intrig med väl utmejslade scener och personer. Boitos känsla för Shakespeare i kombination med musikaliska kunskaper har gett Verdi ett genialiskt libretto att utgå ifrån. Ur orden föds musiken, takt för takt. Detaljrikedomen är slående, inte minst i orkestern som i detta verk (precis som i Otello) får träda fram och ta mycket större plats än i tidigare Verdioperor.

Med hela sin livserfarenhet och sitt musikaliska kunnande mejslar Verdi fram sina karaktärer. Den självgode, bufflige Sir John, den gammeldags högtidliga Mrs Quickly, de naivt nyförälskade paret Nannetta och Fenton, den högdragne Mr Ford. Verdi är en kärleksfull betraktare och därför blir porträtten aldrig elaka. Vi skrattar åt dem, men känner också igen oss.

Som kvinna kan man inte låta bli att le lite extra. Det är ju damerna i dramat som är smarta, som har kul, som driver intrigen framåt och får som de vill till slut.

Verdis sista opera skulle kunna vara en summering, ett sista utbrott från en mästare som ägnat hela sitt liv åt operakonsten. Men i stället för att blicka bakåt, blickar han framåt. Man brukar lyfta fram Wagner som den stora revolutionären inom musikdramatiken, men frågan är om inte Verdi hade lika stor betydelse.

Är jämförelsen Verdi och Wagner långsökt? Båda var visserligen födda samma år – 1813 – båda skrev operor, båda var män, men där slutar väl ändå likheterna? Ta Parsifal, Wagners sista verk, och placera det bredvid Falstaff. Verdi förför oss med avväpnande humor och välgörande distans och skriver musik som för tankarna till fjärilar och syrsor, en midsommarnattsdröm och Boccaccios Decamerone. Wagner är lång och ut- dragen i ett oändligt ljudlandskap, hypnotiserande med sina eteriska orkesterklanger – bibliska körer och dova kyrkklockor uppstigande direkt från notbladen.

Ändå är det tankeväckande att Puccini, som blev den stora operatonsättaren på 1900-talet, hämtade sina impulser från båda dessa giganter. Lyssna på Puccinis Manon Lescaut, Bohème eller Tosca. Det är svårt att tänka sig så starkt komprimerad, dramatisk musik utan föregångare som Otello, Falstaff, Nibelungens ring och Tristan och Isolde.

Otaliga lovord har haglat över Verdis sista opera. Richard Strauss talar om verkets ”exceptionella skönhet”, Igor Stravinskij ”beundrar Verdi oreserverat”, Ernst Krenek (österrikisk 1900-talston- sättare) fängslas av Verdis ”dramatiska slagkraft, hans livfulla och genomtänkta karaktärsteckning och hans klara, färgrika och samtidigt så förunderligt sparsamma instrumentation, som alltid gör det möjligt att förstå vad sångarna sjunger”.

Själv slås jag av den enorma kraft och glädje som ryms i Falstaff. Från första takten sköljer musiken över en som en vital vitamininjektion och man får inte vila särskilt länge i en musikalisk idé förrän nästa presenteras.

Musikhistorikern Folke H Törnblom lyfter i sin analys av Falstaff fram hur Verdi lyckas fläta samman det vokala och det instrumentala. Han pekar på några exempel där orkestern raffinerat karaktäriserar personerna på scenen. När damerna läser Falstaffs brev låter han ett ensamt engelskt horn förklara hur inställsam och hycklande brevskrivaren är. När Falstaff säger till Alice att hon skulle bli en prydnad vid hovet, förstår vi hela hans strunt- förnämitet genom två knarriga fagotter. Och Nannettas och Fentons ljuva kärlek får sitt romantiska skimmer av en ensamt lysande oboe.

Kanske är det här storheten ligger. Förmågan att omsätta känslor och situationer i orkesterklang och träffande melodier utan en enda longör eller onödig repris. Om man inte kände till bakgrun- den skulle man lätt kunna tro att Falstaff var skriven av en ung person. Eller så är det just ett långt musikerliv som krävs för att kunna få ett så komplext partitur att låta så lätt. Att med sådan träffsäkerhet teckna en skojare som ändå är sympatisk och attraktiv. Jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om Mozart, precis som Verdi, fått leva mer än 80 år? Vilka operor hade han inte kunnat skriva på ålderns höst? Fast då hade musik- historien kanske tagit en helt annan vändning.

Katarina Aronsson
Dramaturg