[TOPP]

Koreografen Mats Ek:

"Det finns en SKÖNHET som inte är VACKER"


Många har blivit starkt berörda av Mats Eks tolkningar av klassiker. Det började med baletterna
Giselle (1982), Svansjön (1987), Carmen (1992), sedan Törnrosa som narkoman (1996) och operan Orphée (2007), där det var en åldrad man som gick ner i underjorden. Och 2013 kom Julia&Romeo, som skakade om publiken med sin innerlighet och nya perspektiv på Shakespeares klassiska kärleksdrama.

Beställningen var det första uppdraget som balettchefen Johannes Öhman lade ut. Så snart han skrivit på sitt anställningskontrakt ringde han upp Mats Ek, och föreslog ett helaftonsverk på klassiskt tema. Efter en del funderingar fastnade Mats Ek för William Shakespeares Romeo och Julia från 1597.

- Jag har alltid tyckt att det är gripande när det lilla spränger det stora… och ibland segrar kärleken om än till priset av sin egen undergång, säger Mats Ek.

Vid tiden för intervjun har Mats Ek just haft audition med Kungliga Baletten, ett tillfälle när dansarna väljs ut till sina roller, men också en situation när han själv ska omsätta sina koreografiska idéer för första gången. Något som även kan sätta en erfaren koreograf i darrning. Han har alltid haft ett starkt personligt uttryck i sina dansverk, den som sett något av honom minns det. Jag undrar vad han själv ser som rörelsetypiskt i sina koreografier:

_
Mats Ek under repetitionerna av Julia & Romeo.

- Jag försöker ständigt, mer eller mindre lyckat, att sparka mig bort ifrån det som ser ut som Mats Ek och öppna mig inför det som är verkets egen röst, att bli dess tjänare. Men det är inte alltid så lätt att bli av med sig själv….

Musiken till den nya baletten är ett kapitel för sig. Mats Ek ville inte använda Prokofjevs redan befintliga balettmusik till Romeo och Julia, utan sökte något nytt.

- Prokofjev musik är fantastisk i sitt slag. Problemet för mig var att jag hade dansat till den i flera versioner under min tid som dansare. Jag kunde inte längre ha ett avspänt eller fritt förhållande till musiken. Dessutom kände jag att Prokofjev bundit sin musik alltför hårt till berättandet, musiken illustrerar dramat scen för scen, om än väldigt medryckande.

En annan anledning var att Mats Eks egen mor, koreografen Birgit Cullberg, redan hade gjort en moderniserad version av Romeo och Julia till Prokofjevs musik,

- Jag tycker att hon använt musiken väldigt listigt och bra, så den okonventionella användningen av partituret var redan gjord.

Mats Ek sökte alltså vidare, lyssnade bland annat igenom Hector Berlioz balettmusik till Romeo och Julia.

– Den är oerhört avancerad som musikaliskt bygge, men den frigör inte dramat och fastnar i sin egen storslagna ambition, menar han. 

Vid denna punkt gjorde Mats Ek även ett försök med Sjostakovitj, en av hans favorittonsättare. Eftersom Dmitri Sjostakovitj inte skrivit något verk som heter Romeo och Julia, letade han bland orkesterverken i allmänhet...

- Hans orkesterverk är känslostarka på ett komplicerat sätt: svällande makt, svärta och ironi. Ofta en sprucken slags skönhet. Men inte den där blommande kärleken...hur den nu låter. Inte ett öppet spjäll till det unga oförställda hjärtat.

Till sist insåg Mats Ek att Tjajkovskijs musik innehöll mest av det han ville få fram, även om man får leta efter våldet och svärtan så finns det där.

– Det sägs att Tjajkovskij inte levererar frön utan utslagna blommor.... 

Mats Ek hade koreograferat Tjajkovskijs musik tidigare, i baletten Törnrosa. Genom Kungliga Operan tog han kontakt med musikern och arrangören Anders Högstedt, som fick i uppdrag att sätta ihop Mats Eks utvalda delar ur orkesterverken till ett nytt sammanhållet helaftonsverk.

Men först blev Mats Ek tvungen att göra en djupdykning i sitt eget skivförråd, han lyssnade igenom det mesta Tjajkovskij skrivit för orkester. Därefter valde han ut avsnitt som skulle fungera med hans koreografiska idéer, han tänkte också på möjliga omtagningar i musiken. Pauser och språng. Han insåg snart att detta skulle leda till ett enormt pussel. Jag drar mig till minnes att Tjajkovskij redan skrivit en orkesteruvertyr, som heter Romeo och Julia. Hade det inte varit lättare att ta den som utgångspunkt? Men Mats Ek skakar på huvudet och säger:

-   Nej, den där uvertyren är bara 20 minuter och snarare en sammanfattning av dramat. Det fungerar inte när man ska veckla ut hela gobelängen. Det här ska ju bli en mycket större båge.

Hur tänkte du när du skulle välja ut avsnitten?

Musiken avgjorde, hur väl den föll in i gestaltningen av berättelsen. Vissa delar föll på plats direkt, andra delar tog lång tid. Jag har försökt att undvika det rapsodiska och sökt en dynamisk utväxling i hur delarna kombinerats. Jag har sökt en symfonisk känsla i helheten, säger Mats.

 Förutom orkestermusik fastnade han för första pianokonserten och en stråkkvartett. Bland orkesterverken fanns till sist sju kvar: femte symfonin, Manfredsymfonin, orkesterfantasin Stormen, Capriccio Italien, Svit nr 1 och 3 och Ödet.

Ur koreografens perspektiv ser Mats Ek, liksom många andra i dansvärlden, Tjajkovskij som den största klassiska balettkompositören. Även om man kan uppleva musiken som lättlyssnad, finns där alltid ett djup, menar han.

– Musiken bär på en nödvändighet, den är ärlig. Man känner att det är framsprunget ur Tjajkovskijs inre: en djupt olycklig man som ändå, eller kanske just därför, kunde klämma ur sig det där underbara flödet.

Mats Ek berättar att när Tjajkovskij fick sina idéer var han ofta tvungen att springa runt kvarteret för att lugna ner sig, innan han kunde sätta pennan mot pappret.  

Eftersom vi mest pratat om Tjajkovskijs musik, vill jag också veta hur Mats Ek tänker kring William Shakespeare. Hur ser han på dramat Romeo och Julia?

Shakespeares dramer är fantastiska, men han är ofta svårt i slutet när en massa trådar, sprungna ur hans exempellösa rikedom, ska knytas samman. Även i Romeo och Julia är det ett trassligt läge i sista akten, säger han och kommer in på dansens omedelbarhet:

– Allt sker här och nu i dans, det finns inget igår eller imorgon. Därför fick jag hitta en egen lösning på den misslyckade skendöden i slutet av dramat.

Du ville alltså inte avsluta med en romantisk död?

–  Den lögnen måste man ju bli av med någon gång…men det går inte att inte ersätta den med konventionell fulhet. Man måste hitta en bild som visar att döden är definitiv, ingen förskönande omständighet, men ändå ska formen bära på minnet av det liv som försvunnit, säger han och gör en paus innan han konstaterar:

- Det finns en skönhet som inte är vacker...

En tid senare besöker jag en av repetitionerna och pratar då med två av dansarna: Anthony Lomuljo (Romeo) och Mariko Kida (Julia). Som vanlig åskådare är det lätt att känna igen hans uttryck, men svårare att sätta ord på det. Nu har jag chansen att fråga en professionell dansare: vad gör hans verk så speciella? Anthony svarar direkt:

– Hans vokabulär är både abstrakt och berättande. Samtidigt utmanar han hela tiden publiken till att reflektera över sina egna upplevelser.

Mariko, som vid intervjun ännu inte vet att hon kommer att bli internationellt prisad för sina insatser som Julia, funderar en stund och säger sedan:

– Mats Ek är inte rädd att ge det fula, eller de mörka sidorna som finns hos varje människa, ett ansikte. I hans koreografier kan även det som vi annars uppfattar som fult, förvandlas till något vackert.

Eva Clementi
Redaktör på Kungliga Operan

Läs mer om Julia & Romeo i programhäftet som du kan köpa i operahuset. Där berättar bl a Magdalena Åberg om tankarna bakom kostymer och scenografi, där ”även arkitekturen blir våldsam”. I häftet kan du också läsa om den sanna kärlekshistorien, som inträffade långt innan William Shakespeare skrev ner sitt odödliga kärleksdrama på 1590-talet. Allt började med att en bågskytte råkade skvallra till en krigsskadad författare i Vicenza…


Julia & Romeo - Mats Ek om verket

Mats Ek intervjuades inför premiären 2013 om sin tolkning av Julia & Romeo