[TOPP]

Tre frågor till tonsättaren Torbjörn Helander

vars verk Kammarsymfoni uruppförs under konserten torsdagen den 27 september 2018 kl. 19.00 i Guldfoajén

 

Berätta lite om ditt verk? Hur fick du inspiration till stycket/varifrån hämtar du din inspiration?

Inspiration får jag ofta och lite varstans men inte minst då jag sitter i orkestern och spelar förnämlig musik, i synnerhet av Wagner, Puccini och Richard Strauss. Det krävs emellertid att inspirationen omsätts i arbete, det vill säga att jag tar mig över tröskeln och börjar få ned något på pränt, för att den ska bli verklig. Det är härligt att komma in i en känsla av flöde!
Formen är oftast inte klar från början, utan det ena föder det andra och efter hand tar verket form. I det här fallet, med Kammarsymfonin, hade jag första satsen klar för mig, då den är en omarbetning av en sats ur en septett jag skrev för några år sedan. Sedan byggde jag vidare, då sats ett är romantisk och passionerad passade det att följa upp med ett scherzo. Det är dock kanske inte ett ”typiskt” scherzo ­- där samsas flera olika element, och är stundom skämtsamt, stundom ömsint, men även brutalt eller stilla tankfullt. Satsen slutar våldsamt, så sats 3 kontrasterar i sin tur, behagfullt sångbar. I sista satsen vaknar ett flimrande frö och blommar ut, varefter fragment från förut på nytt dyker upp och förenas innan det tar fart igen mot det obönhörliga slutet.

Hur får du tid att både spela i hovkapellet och samtidigt komponera? Skriver du musik på sommaren?

Det tar en hel del tid att komponera, så det får ske i perioder för att kunna förenas med heltidsjobb och övriga livet. Men det går med lite disciplin och planering. På sommaren brukar det inte bli så mycket.

Du är i exklusivt sällskap ­­­-­ Roman, Berwald och Lidholm. Samtliga spelade violin/viola i hovkapellet. Vad gör musiker på dessa instrument särskilt lämpade för att komponera, tror du?

Det är sant! Violinen, men kanske i synnerhet violan är överrepresenterad som huvudinstrument bland tonsättare. Jag vet inte varför. Kanske har många, t ex våra gamla hovkapellistkollegor som Berwald, Alfvén och Lidholm suttit och lyssnat och låtit sig inspireras av spännande och hänförande harmonier och klangfärger. Men det är ju inte unikt för altviolinister. Någon har en gång kallat violan ”orkesterns själ”. Kan det ha något med det att göra?