[TOPP]

Din uppsättning av Nixon in China har tidigare satts upp i fyra operahus: Vancouver, San Francisco, Kansas och Dublin. Kommer den här versionen att skilja sig från dina tidigare?
- Ja, eftersom jag får förmånen att arbeta med för mig nya artister. Den fundamentala ramen kommer att vara densamma, samtidigt som vi gör smärre sceniska justeringar. Det viktiga är hur vi tillsammans läser stycket och hur uppsättningen når publiken 2016. Opera är först och främst ett samarbete – för mig är det inte ett ”Puppet on a string”. Upphovsteamet - Goodman, Adams, Sellars – har olika synsätt på verket. Jag själv och inte minst Operans artister tillför något nytt till verket, våra olika uppfattningar filtreras och bildar tillsammans ett nytt prisma. Väldigt spännande!

Stockholm har ett fantastiskt operahus. Att scenöppningen är liten är egentligen en fördel då vi kan skapa en större intimitet, som scenen i Maos bibliotek, jämfört med i originaluppsättningen i Vancouver där vi hade en scen som var dubbelt så stor. Masscenerna blir en större utmaning!


Alice Goodman har kallat Nixon in China för en ”heroisk opera”. Om den varit ”politisk”, ”dokumentär” eller varför inte ”ironisk” hade man nog blivit mindre överraskad – åtminstone om man bara är något bekant med verket...
- Även om scenerna presenteras dokumentärt så är det inte dokumentär opera. Snarare är det en fantasi som växer längre in i föreställningen.

Goodman och kanske framför allt Sellars har intresserat sig för och velat undersöka hur myter uppstår, hur vi skapar hjältar. De hade redan 1986, när verket skrevs, en ambition att återupprätta bilden av skurken Richard Nixon, samtidigt som de hade börjat se på Mao och Henry Kissinger på ett mindre positivt sätt. Inte minst här var upphovsmännen före sin tid. Kissinger finns ofta med i bakgrunden och hans kommentarer ”Where is the toilet… I’m lost, I’m lost” ger en inte alltför smickrande bild. Då gav det en chockerande bild av ”the living American dream”. Jag vet att han blivit avrådd ifrån att se föreställningen.

Det var viktigt för Nixon få till stånd något som gav positiv PR. Han hade inte råd med att misslyckas inför återvalet senare på året. Och mötet blev en stor succé för Nixon och länderna emellan, samtidigt som Sovjetunionen hela tiden är närvarande i kulissen… Därför har mötet kallats för ”veckan som förändrade världen”. Ungefär som när du har två barn och ett tredje kommer in i bilden för då förändras allt totalt.


1972 ägde även VM i schack rum på Reykjavik där USA:s Bobby Fischer mötte Sovjets Boris Spasskjij, också det en spektakulär händelse som fick världspolitiska dimensioner skildrad om än inte dokumentärt så åtminstone som stoff till musikalen Chess.
Även Nixon in China är en sorts schack, fastän mentalt. Men först och främst är det en opera om hur en stor världshändelse påverkade operans olika karaktärer. Vid slutet av operan är de inte längre samma personer som i början.

Adams lär ironiskt (?) ha fällt en kommentar om att det här är en opera för republikaner och kommunister, att jämföra med hur dagens Putin och Trump närmat sig varandra.
Adams är förstås demokrat… Det är intressant att Mao föredrog republikaner eftersom han kände sig besläktad med deras övertygande argumentering, medan demokraterna enligt honom stod för mer svävande uppfattningar.

Men strax efter mötet i Peking utspelade sig Watergate-skandalen, som snart förändrade bilden av Nixon totalt. Nu har vi dessutom kunnat ta del av avslöjandet av Panama Papers…
- Vår premiär infaller samtidigt som USA står inför ett nytt presidentval. Det är en annan avgörande händelse som säkert kommer att påverka oss alla.


Torbjörn Eriksson