[TOPP]

En drottning av gråt


Vilken olycka har drabbat operans huvudperson? Augustprisbelönade författaren Karin Johannisson läser in en romantisk mansfantasi i den vemodiga Mélisande.

Vem är egentligen Mélisande, hon som lever lika stilla som hon dör? När ridån går upp sitter hon likt en späd John Bauerprinsessa ensam och gråtande vid en mörk källa mitt i mörka skogen. Hon gestaltas i enlighet med romantiska föreställningar närmast som ett skogsrå, en Tintomaragestalt, en anorektisk tonåring, mer ett sagoväsen än en människa. Hon skräms av varje beröring. Hennes blick är frånvarande, hennes sorgsenhet har ingen fast punkt. På frågan vem som gjort henne ont, svara hon: ”Alla! Alla!” Rädsla tycks inskriven i hennes kropp. Spontant associerar man till någon form av kroppslig kränkning. Hon förblir svarslös på frågan om vad ont som gjorts henne. Hon nämner bara att hon strandsatts av ett skepp.

Den enda del av hennes kropp som får tydlig gestalt är hennes hår. Det är långt och gyllene, så långt att det kan lindas runt halsen på en man eller bindas vid ett pilträds grenar. Som för att fånga henne.

Kanske är just detta avsikten, men en avsikt som misslyckas: att försöka hålla henne fast vid världen.

Hon dör i barnsäng efter att ha snappats upp av en äldre man och oskuldsfullt förälskat sig i en yngre. Hon är ett flyende barn, en liten flicka på rymmen, men lika svartsynt som en vuxen. Hon har mörkret inom sig, och melankolin. Hon är en drottning av gråt, en depressionsängel innan ordet depression ens var uppfunnet. Hon inkarnerar ett romantiskt kroppsideal av yttersta bräcklighet, förfining och sensibilitet. Hon gör sin sårbarhet och skörhet till skön konst. Och hon förblir mystisk, undanglidande, mer en projektion för förälskelse än en kvinna av kött och blod. Ett vilsekommet barn i världen, och samtidigt en femme fatale. Ett gyllene väsen med spröd karisma. Hon begråter sin olycklighet och det är tårarna som bär upp hennes persona. Det är som om hon föds till livet först i dödens närhet. Varifrån hon kommer förblir dunkelt, likaså varför hon måste dö. Som ett skimrande ljus lyser hon för ett ögonblick upp männens dystra liv. Men hon föder en liten dotter som ger ett vagt framtidshopp. Hur skall denna bräckliga unga flicka tolkas? Man skulle förstås kunna se henne som en kvinnlig melankoliker. Men hon är alltför kraftlös för att passa in i en sådan kategori. Melankoli är enligt klassisk tradition en manlig känsla som står för intellekt, självreflexion och skaparkraft. Melankoliker gråter inte. Mélisande är motsatsen till allt detta. Hon är vek. Hon flyter i tårar. 1800-tals-historien innehåller också en massiv dokumentation över nedstämda och längtande kvinnor. Sorg och existentiell brist har fyllt många kvinnorum.

Hon skulle också kunna ses som anorektiker. Som ett barn som stannat i växten. Hennes späda litenhet omnämns gång på gång; hon liknas vid en äldre syster till sitt nyfödda barn. Hennes hår beskrivs som längre än vad hon själv är. Är hon en hysterika, en kvinnlig neurotiker? Sigmund Freud, Maeterlincks samtida, hade tillsammans med kollegan Joseph Breuer just publicerat Studier i hysteri (1895) som väckt stort uppseende. Där presenterades en rad fallbeskrivningar av högsensibla unga kvinnor med olika ångestsymtom. Men hypotesen om bortträngda sexuella önskningar som symtomens grundorsak bör ha varit alltför magstark för romantikern Maeterlinck.

Mélisande kan tvärtom identifieras som en romantisk mansfantasi om den rena kvinnan som ännu vid sekelskiftet 1900 dominerade den borgerliga kvinnosynen. En idealt asexuell kvinna som underligt nog tycktes kunna bli med barn utan att man anade hur det gått till.

Hon representerar instängningen av de högre ståndens kvinna inom hemmets väggar, avskuren från intellektuella och sociala val. Det var en kvinnobild som utvecklats successivt genom hela 1800-talet, en effekt av en allt skarpare könspolarisering. Intellekt och offentlighet var mannens domän och privilegium. För många viktorianska äkta män blev hustruns ömtålighet ett bevis för världen på hennes moraliskarenhet. Hon upphöjdes till helgon och madonna. I denna samhällskonstruktion blev hennes plats i hemmet, orörd av synd, en garant också för mannens dygd. Närhet till en ren kvinna antogs rädda mannens själ från den demoralisering som samhällets framgångskrav i krig och konkurrens, affärer och karriär innebar. Den kvinnliga kroppen skulle inte bara signalera dygd, utan också sensibilitet och skörhet som motvikt till manlig kraft och styrka. Hon var svag, hjälplös, känslig och labil. (Denna fördom dyker upp i en mängd sentida och nutida varianter.)

Oräkneliga kvinnoporträtt kom att gestalta denna manliga fantasi av kvinnan som en representant för överjordisk renhet, en varelse att dyrka. Prerafaeliterna, konstnärsgruppen som omfattade John Ruskin, Dante Gabriel Rosetti och John Everett Millais, excellerade i oerhört populära målningar av undersköna, gracila kvinnor. Därmed skapade de prototypen för en hel genre, i själva verket ett kompendium över visuella klichéer om kvinnans ömtålighet framställd som idealet om det Evigt Kvinnliga. Denna milda, blida kvinna med sitt självuppoffrande väsen – en vacker blomma att vårda ömt – var den kvinna som kunde uppfylla den manliga drömmen en hemmets ängel.

Med denna betoning på den gifta kvinnans nunnelika renhet, är det oundvikligt att hon skulle komma att liknas vid Madonnan, Jungfru Maria – den enda kvinna som lyckats med att vara på en och samma gång jungfru, moder och hustru. Också hon var ett konstnärligt favoritmotiv vid 1800-talets slut: bleka, tunna Mariaflickor som mer liknade barn än vuxna. På så gott som varje konstutställning i Europa kring 1900 kunde man finna dem.

Ett slags Mélisandegestalter, varken kvinna eller barn. Som idealbild av den gifta kvinnan var hon åtråvärd eftersom modern och barnen ansågs forma ett slags kontinuum. Den sant dygdiga kvinnan, var när allt kom omkring oskuldsfull som ett barn. Och likt barnet hände det att hon snyftade om natten. 

I denna extremt komplexa och motsägelsefyllda kvinnobild riskerade fragilt utseende – kvinnor som tycktes svälta ut sin egen kroppslighet – att bli mode och smälta samman med en rakt motsatt estetik, dekadensens. Men det var en förvirrande och farligt spel med identiteter; en kvinnlighet berövad varje stark självbild. Ett slags anorektiska depressionsprinsessor i likhet med Mélisande.

Bara en gång i det mörka dramat om Mélisande och Pélleas bryts spelet av en kliché som transporterar publiken in i nuet; föreställningen om kvinnans utseende fixering och bekräftelsebehov. Hon: ”Jag ser förfärlig ut”. Han: ”Du är vacker, du är så vacker!”

Så blir Mélisande en fantasi, men också en spegling av en bestämd kvinnosyn; en bräcklig varelse mellan kvinna och barn, präglad av självmedveten oskuld. 

TEXT Karin Johannisson