[TOPP]

PUCCINI och det MODERNA


När Giacomo Puccini var 18 år gick han de två milen från Lucca till Pisa för att se sin första Verdi-opera, Aida. Föreställningen gjorde ett oförglömligt intryck på honom och fick honom att bestämma sig för att bli operatonsättare. Det är intressant att det ämne som Puccini valde till sin sista opera 40 år senare, också hade en exotisk prinsessa i huvudrollen och utspelade sig i en fantasifull, orientalisk miljö. Jämfört med de mer realistiska ämnena i tidigare operor ville Puccini, nu i 60-årsåldern, skapa något nytt.

Inspirationen kom inte bara från Verdi. Berättelsen om Turandot fanns ursprungligen i en samling sagor från tidigt 1700-tal – Mille et un jour (Tusen och en dag). Från en annan liknande sagosamling utgick Mozart och Schikaneder när de skrev Trollflöjten. På ett allmänt plan finns likheter i berättelserna. Båda börjar med att en prins kommer till en exotisk plats. Precis som Tamino vill rädda Pamina, bestämmer sig Calaf för att vinna Turandots hjärta och de tre ministrarna Ping, Pang och Pong har vissa likheter med de tre damerna i Mozarts opera. Kanske är det ingen tillfällighet att både Mozart och Puccini valde sagoteman med lyckliga slut som utgångspunkt för sina sista operor?

Puccini dog innan han hann avsluta operan. Hur den ska sluta är alltså öppet för nya tolkningar. Det slut som existerar, komponerat av den italienske tonsättaren Franco Alfano tillsammans med dirigenten Arturo Toscanini enligt Puccinis skisser, har blivit det vanligaste i operahusen, men ändå, det är inte Puccinis eget.

Turandot är en saga om en kinesisk prinsessa om dödar sina friare. Kan de inte svara på de tre gåtor hon ställer låter hon halshugga dem. Prins Calaf förälskar sig i henne och antar utmaningen. Trots att han löser gåtorna vägrar Turandot att gifta sig med honom. Calaf ger henne då en möjlighet att dra sig ur. Om hon kan ta reda på hans namn innan nästa dag, ligger hans liv i hennes händer. I gryningen torteras Liù, som älskar Calaf, av Turandot. Liù väljer att ta livet av sig framför att avslöja namnet på mannen hon älskar. Calaf anklagar sedan Turandot för att vara ond och kall och kysser henne. Efter kyssen ändrar sig Turandot. Hon ger efter och berättelsen slutar med att de två får varandra.

Kyssen skapade mycket problem för Puccini. Han ville skriva musik som kunde förklara varför Turandot plötsligt förvandlas från iskall prinsessa till förälskad kvinna med varma, mänskliga känslor. I sina skisser har han antecknat ”poi Tristano,” en referens till Wagners Tristan och Isolde och den musik som skildrar det avgörande ögonblicket då Isolde och Tristan dricker en kärleksdryck och blir passionerat förälskade i varandra. Var det en sådan musik Puccini ville skriva? Var det anledningen till att han inte kunde gå vidare?

Turandot hade urpremiär på La Scala i Milano 1926. Bara ett år senare sattes den upp på Stockholmsoperan i regi av Gustaf Bergman, tidigare sångare och regissör som varit verksam inte bara i Stockholm utan även i Berlin.

Det var i Berlin som Max Reinhardt hade sin teater och skapade legendariska uppsättningar. Det var här som Richard Strauss såg Oscar Wildes Salome och Hoffmansthals Elektra första gången, men det var också här som Carlo Gozzis pjäs Turandot sattes upp 1911 i en ny och modern version med musik av Ferruccio Busoni. Reinhardts uppsättning tycks ha satt igång Puccinis kreativitet. I ett brev till den ena av sina librettister, Renato Simoni, skriver han: ”Hos Reinhardt var Turandot en liten, nätt kvinna, omgiven av mycket långa män valda med avsikt, enorma stolar, höga möbler, och denna giftiga lilla kvinna med ett märkligt, hysteriskt hjärta…”

Det är inte konstigt att Salome, Elektra och Turandot spelar huvudroller i en tid då studier av Charcot och Freud förändrar synen på det mänskliga psyket. På scenen skildras de som maktfulla, grymma, våldsamma, farliga, men på samma gång sköra, missförstådda, fångade i sina familjer och samhällets kvävande konventioner. Reinhardt förstod kraften hos de här kvinnorna och kunde gestalta dem på ett nytt sätt för publiken i Berlin. Tonsättarna följde efter.

En viktig influens som också påverkade Puccini var filmen. Reinhardt regisserade sina första filmer i Tyskland på 1910-talet och blev senare framgångsrik i Hollywood. Gustaf Bergman regisserade film i Sverige och Giovacchino Forzano, som regisserade den italienska Turandot-premiären, arbetade också med film. Forzano var ursprungligen dramatiker och hade skrivit librettot till flera operor, bland annat de två sista delarna i Triptyken – Syster Angelica och Gianni Schicchi – men han ägnade sig också åt film och spelade senare in flera propagandafilmer åt Mussolini. Puccinis intryck från amerikansk film märks i Flickan från västern och det fortsätter i Turandot.

Librettot med sin gåtfulla hjältinna och dramatiska masscener skulle lika gärna kunnat ha varit ett manus till en stumfilm. Man brukar säga att Turandot är slutet på en lång italiensk operatradition, men frågan är om inte Puccinis operor lika mycket blickar framåt mot en italiensk filmtradition med regissörer som Scola, Pasolini, Fellini och många fler.

Även musikaliskt tar Puccini ett kliv framåt i sin sista opera. Enligt en anekdot lär han ha varit den ende personen i publiken som stannade kvar vid det första italienska framförandet av Schönbergs Pierrot Lunaire, ett av sin tids mest avantgardistiska verk. Bilden av den åldrade Puccini ensam konsertsalen och koncentrerat lyssnande på harmoniskt djärv och radikal musik sätter igång fantasin. Schönberg var den som tog Wagners uppbrutna harmonik vidare in i 1900-talet med tolvtonsmusiken. Puccini lyssnade och påverkades.

Det moderna ligger på flera plan. Puccini använder en fragmentarisk kompositionsteknik med snabba förflyttningar mellan olika stämningar och tillstånd. Orkestern ger atmosfären genom Puccinis skickliga orkestrering, ena stunden känslor av skräck och brutalitet, i nästa takt månskimrande, gnistrande nattstämningar. Varje fragment färgas på så sätt av sin mening, sin betydelse och ger en organisk sammansmältning av musik och drama.

Harmoniskt blir han också djärvare med heltonsskalor, bitonalitet (flera tonarter används samtidigt) och modala harmonier. Här får han också hjälp av de kinesiska melodier som han lyfter in i partituret.

Moderniteten i musiken ekräftas av Luciano Berio som gjorde en ny version av det omdiskuterade slutet 2002. Om de trettio skisserna som Puccini efterlämnade till finalen säger han: ”… man kan se hur modern han var. Han experimenterar till och med med tolvton…”

Berio väver ihop Puccini med den musik som omgav honom i samtiden, Schönberg och Mahler, det finns också ett stort citat ur Wagners Tristan och Isolde – det verk där tonaliteten för första gången började falla isär i musikhistorien. Berio menar att ”Wagner är närvarande överallt i Turandot, men inte på ett påtagligt sätt utan dolt under ytan.”

Dessvärre får vi aldrig veta hur Puccini hade löst frågan med den magiska kyssen ”poi Tristano.” Men avsikten tycks klar, han ville gå vidare på den väg som Wagner stakat ut. Helt säkert var han någonting nytt på spåret.


Katarina Aronsson
Dramaturg på Kungliga Operan