[TOPP]

DISTINKTION

Distinktion är uppdelad i två akter. Kontrasten mellan de olika baletterna Ponte Molle och Bill är stor. Den första är en glädjebringande, humorfylld balett som utspelar sig i varma Italien, där unga konstnärer försöker försörja sig på sin passion. I Bill byts scenografin ut mot en tom, mörk scen och dansen framkallar känslor av glädje, nyfikenhet och skräck.

En av skillnaderna mellan akterna är danstekniken. I den första baletten används Bournonville-stilen: en äldre stil med klassiska rörelser, jämfört med dem i Bill. Dansarna i Ponte Molle kommunicerar mycket med överdrivna handgester, vilket gör det lättare att hänga med i berättelsen, samtidigt som dessa gester kan användas till att göra skämt utan att dansarna behöver yttra ett ord.

Scenografin är väldigt fin och ger en känsla av att man är i Italien. Det som är speciellt vackert är den målade solnedgången i bakgrunden. Den påminner om värme och ljumma brisar och allt det man förknippar med södra Europa. Det som också imponerar väldigt mycket är början på föreställningen: en svartvit film projiceras på ridån, det är en scen som utspelar sig i en konstnärsateljé. När ridån dras upp, ser man på scenen en exakt kopia på samma konstnärsateljé som fanns på duken. Det är som om man hade stigit in genom den projicerade bilden på duken och kommit ut på andra sidan mitt in i 1800-talet.

En av de vackraste kostymerna i baletten dyker upp i en dagdröm hos en av dansarna. Han drömmer om en kvinna som han älskar, någon från hans förflutna. Kvinnan är klädd i en ljusblå klänning med vitt tyll. Det blåa tyget ser ut som siden, när det sakta faller ner som en fjäder, varje gång kvinnan lyfts upp. Det ser verkligen ut som om hon svävar, som om hon endast är ett minne och inte en fysisk person som står på scenen.

Bill känns nästan som att den gestaltar en dröm. Med dansarnas vita hår, vita ögon och okonventionella rörelser – klassisk balett med inslag av modern dans – påminner den om en mardröm. En väldigt väl koreograferad mardröm!

I början är det hela komiskt. Den första dansaren kommer in på scen iförd en hudfärgad kroppsstrumpa och börjar göra överdrivna, märkliga rörelser. Snart fylls hela scenen av människor i hudfärgade kroppsstrumpor. Men efter att musiken blir allt tyngre, ljuset mörkare och de komiska rörelserna hos dansarna mer och mer underliga, fylls jag av en obehaglig känsla. Det är en märklig upplevelse, jag måste nästan hålla i personen som sitter bredvid mig i publiken för att försäkra mig om att jag inte är ensam, att detta bara är en balett och inte en bisarr dröm inuti mitt eget huvud.

Det är imponerande med Ponte Molle är hur koreografen har lyckats rekonstruera ett gammalt verk och samtidigt bevarat den gamla stilen som utmärker Bournonville.

Bill är en balett som inte har en synlig röd tråd men som ändå förmedlar specifika känslor vid specifika ögonblick. De mer fria rörelserna i koreografin gör att jag är förundrad över det som jag har upplevt långt efter att jag har lämnat föreställningen.

Elin Herrault, 16 år, Södra Latin