[TOPP]

Distinktion

I den här balettföreställningen får man se två drastiskt olika akter. Den första, Ponte Molle, bygger på en gammal klassisk balett från 1800-talet som är återskapad med hjälp av notationer. Berättelsen är lite gammalmodig men lyckas underhålla ändå. Baletten är lättsam, vacker och förvånansvärt rolig och den utspelar sig utanför Rom. Till en början i en konstnärsateljé men sen också utanför ett värdshus.

Scenografin är oerhört vacker, man kan se den blå-rosa himlen genom de stora fönstren i ateljén, och även om man aldrig ser en hel byggnad så får man känslan att man är bland palats.

Det var mindre dansande än vad jag fått för mig att det brukar vara och mer av ordlöst skådespeleri. Som ovan balettåskådare var det lite svårt att hänga med i det balettspråk som användes. Även om jag förstod mycket från sammanhangen det användes i, tyckte jag att det störde flytet lite. Däremot förvånades jag flera gånger av hur begåvade dansarna var. Det kändes nästan overkligt att se på människor som kunde hoppa så högt eller göra så många piruetter som de gjorde.

Som jag nämnde tidigare följde sedan en helt annorlunda akt, Bill. Det börjar med en ensam dansare på scen, det är mörkblått och dimmigt. Han har vita linser och är iklädd en hudfärgad kroppsstrumpa. Han rör sig på ett obehagligt sätt som ser näst intill omöjligt ut och blir samtidigt lite komiskt. Det fortsätter så ett tag, med en dansare i taget, men sen blir de fler och fler på scen samtidigt, och musiken som från början var rätt behaglig blir mer och mer förvriden.

Även om jag var underhållen under första akten hände det att tankarna flög iväg lite. Under den andra akten gick det inte att tänka på annat än vad som hände på scenen. Det som från början var smått obehagligt och komiskt blev mer och mer jobbigt att se på och det kändes som om jag när som helst skulle dras med av stämningen och dansen, som om det var på riktigt.  Samtidigt som jag kände mig rädd och väldigt obekväm, var jag extremt fascinerad, inte bara av hur de dansade men också av det faktum att jag inte kunde titta bort. De här känslorna är ju oftast inte sådana man vill behöva känna igen men i just det här fallet skulle jag absolut vilja se föreställningen en gång till. Och då menar jag inte bara den här akten utan båda två.

Jag har svårt att sätta ord på varför de olika akterna går ihop så bra, men jag tror att det kan handla om att akterna kontrasterar mot varandra. Man inser verkligen hur brett dans är och hur många olika känslor det kan väcka inom en.

Ella Lyngbäck, 16 år, Södra Latin