[Topp]

Medea av Daniel Börtz

Operan Medea handlar om en kvinna som bokstavligen har gett allt för att få vara med Jason. Hon har till och med räddat livet på honom. Men Jason fångas av rikedomens och maktens frestelser och ska gifta sig med Korints prinsessa. Han lämnar Medea och deras två söner. Medea drivs nu till vansinne med ett sönderslaget hjärta. Publiken kastas direkt in i Medeas liv när hon verkligen har blivit galen. 

I den första scenen möttes vi direkt av fullt drama och Medeas ångest, det gav en stämning av ett chocktillstånd. Det var på ett sätt gripande. Men det tog ett tag att greppa vad som egentligen ägde rum. Jag kunde sakna en successiv uppbyggnad av det dramatiska.

Men scenerna flöt på bra och jag tyckte om när musiken stannade plötsligt upp och tystnaden spelade sin egen melodi. I Daniel Börtz musik finns ett outtalat mörker som framfördes på ett enastående sätt och det passade till den här berättelsen. 

Det var speciellt när cellon kompade Jason medan han berättade för Medea om sina framtidsplaner. Men kanske hade en mer drömmande melodi kunnat spegla Jasons okänsliga tankesätt och vårdslösa handlingar tydligare. Stundom var det härintill för mycket med Medeas förtvivlade rop, kanske var det hela verkets egentliga intensiva höjdpunkt, då det nästan blev skrikigt i vissa partier.

Musiken i sin helhet var dock ytterst känsloväckande men det var bara ensidiga känslor som kom till liv, såsom förtvivlan och ilska och det uppstod ingenting som kontrasterade.

Temat som inte kunde höras som en särskild melodi fanns ändå i hela verkets uppbyggnad, skräck och förtvivlan och ett underliggande mörker som gestaltades väldigt bra med Börtz sätt att bygga upp harmoniken.

Börtz leker mycket med pauser och effekter. Det fanns en scen i andra akten där ett bud åker till Medeas hem för att tala om vad som hade hänt under bröllopet. Budets berättelse om kungen och dotterns död var nästan enbart gestaltat med tal, vilket framstod som udda men skapade ändå den rätta känslostämningen.

Scenografin förstärkte den genomgående tunga och dystra dramatiska känslan som fanns i operan. Belysningen gav skuggor på väggen och man kunde se skuggspelet när karaktärerna interagerande med varandra. Det gav en mäktig effekt.

Sångerskan som gestaltade Medea hade en röst som var ytterst passande till den plågade och galna rollgestalten.

Jag som åskådare fick ingen uppfattning om hur Medeas och Jasons familjeliv hade varit förut. Vi fick endast se hur Medea genom i stort sett hela föreställningen levde ut sin smärta. Det lämnade mig med bara en bild av henne, istället för att jag hade kunnat se hur smärtan i hennes hjärta sakta tar över hennes kropp och själ. Min uppfattning om Jason var att han aldrig hade älskat Medea och att han hela tiden utnyttjade henne i sin egen räkning. 

Den här operan måste höras många gånger, eftersom det mörka och groteskt råa innehållet gör det svårt att lyssna till detaljer. Jag upplevde att åskådaren lämnades med känslan av att en enorm fläkt full av toner hade blåst över dem. Operan gjorde mig upprymd och det tog lång tid innan den känslan ebbade ut.

Inga Rissanen, Mu2B, Södra Latin