[TOPP]

Pelléas & Mélisande

Pelléas och Mélisande är den enda operan som den franske kompositören Claude Debussy har skrivit. Han skrev operan i slutet utav 1800-talet. En del av hans andra kompositioner har använts som filmmusik.

Mitt första intryck var att föreställningen skulle vara svår att förstå sig på grund av en abstrakt handling, men jag kan nu berätta att den har ett mycket klart innehåll som man kan tolka på olika sätt. Jag anser att operan har gammeldags perspektiv samtidigt som den utspelar sig i en modern miljö, kanske tagen från framtiden. De svarta och vita färgerna på scenen gjorde att det såg stilrent ut, det fanns inte någon onödig utsmyckning. Att det var lite med färg fick mig att uppfatta omgivningen som trist och tråkig. Det passade till handlingen eftersom karaktärerna ofta befann sig i ett dystert slott. Med hjälp av det bleka ljuset som ofta sken framkallade scenografen Ashley Marin-Davies en fantasifull och nedstämd känsla. 

Operan börjar med att Mélisande långsamt svävar ner från scentaket. Det här gjorde att operan började annorlunda och man blev genast nyfiken. När jag observerade var det som att jag fick en drömliknande känsla som obemärkt fångade min uppmärksamhet. När hon hade långsamt kommit ner på marken kunde hon inte ta sig hem. Prins Golaud som hör ett snörvlande ljud finner henne senare. Han ber henne att följa med innan mörkret faller över landet. Han för henne till kung Arkels slott. Mélisande blir därefter Golauds fru. I slottet träffar hon hans halvbror Pelléas.

Pelléas får Mélisande att glömma att hon bor i ett dystert, ljusfattigt slott med sin man Golaud som hon är osäker på om hon älskar. Med tiden blir Golaud svartsjuk på deras förhållande och bestämmer sig för att spionera på dem. Golaud ber också sin son Yniold att snoka. I sinom tid förklarar Pélleas sin kärlek för Mélisande och den dagen blir den sista för Pelléas. Nio månader senare har Mélisande fött sitt och Golauds barn. Hon är alldeles för svag för att överleva och dör senare i berättelsen. 

Operan hade en flödande rytm som rullade på i god takt under hela föreställningen. Det blev aldrig för långa pauser under uppträdandet och det gjorde att det var svårt att sluta vara uppmärksam på det som skulle försiggå. Musiken i föreställningen gestaltar känslan som utspelar sig mellan karaktärerna och Kungliga Hovkapellets orkester hjälper till att förmedla den på ett mycket bra sätt. När t ex Golaud var på väg att döda sin bror, spelade orkestern i ett snabbare tempo som gjorde att spänningen kring det hela steg och därför anser jag att både diregenten Franck Ollu och orkestern lyckas få en helhet i föreställningen. Musiken blir mer levande eftersom att de hela tiden följer den franska språkmelodin. 

Något som verkligen fångade min uppmärksamhet var när lampor lyste bakom scenen mot publiken och Mélisande eller de andra karaktärerna gick mot ljuset. Det såg väldigt suggestivt ut och gjorde att de inte behövde gå ut samma väg från scenen utan man kunde variera vart de skulle ta vägen. Den här föreställningen är på franska vilket gör det vackert att lyssna på. Det här är inte något man kan uppleva hemma bara av att sätta på musik. Föreställningen är en resa in i en mycket ovanlig och händelserik värld.

Alma Berggren Herceglija, 14 år, Vittraskolan, Lidingö