[TOPP]

Pelléas och Mélisande

Den symbolistiska operan ”Pelléas och Mélisande” inleds lovade med en fager flicka vid namn Mélisande i ett eländigt tillstånd. Hon gråter bekymrat när Golaud, tronarvingen i det fiktiva landet Allemonde, finner henne.  Han tar henne med sig och det blir ett giftemål. När Golaud presenterar Mélisande för sin halvbor Pelléas, uppstår det attraktion mellan de två. Samtidigt som Pelléas och Mélisandes känslor för varandra fördjupas, eskalerar Golauds avundsjuka till besatthet med förödande konsekvenser.

Jag finner ”Pelléas och Mélisande” som en idealistisk opera som alla måste beskåda under sina liv. Det är ett utopiskt psykologiskt drama som erbjuder en möjlighet att uppleva en tredimensionell värld där gåtfullheten frodas och det genereras oupphörliga vågor av tilltalande musikaliska framträdanden som gör att denna opera blir värdig att rekommenderas. Operan hänför ens uppmärksamhet med den starka sammansättningen av kontrasterade, omväxlande samt mycket berörande känslor såsom melankoli och evig kärlek. Kombinationen av den goda tolkningen av operan och den vackra musiken som strömmar in i öronen fram till medvetandet skapar en vacker kärnreaktion. Vid slutet av ”Pelléas och Mélisande” blir man inte övergiven tomhänt, utan lämnad med ett enormt avtryck och en massa obesvarade frågor samt känslor som förmår en att fundera över operans dolda budskap.

De penetrerande känslorna operan förmedlade förstärktes av det musikaliska framförandet. Musiken var varierande med skiftande toner och höjder som stärkte operan på ett konstruktivt sätt, vilket främjade och gjorde musiken sammanhängande med de uppträdandes röster, istället för att vara överdimensionerad och övertagande. Debussys berömda musik bidrog till många besjälade scener, exempelvis de sista dramatiska händelserna i akt fem som jag ansåg var en stor höjdpunkt för operan. 

Precis som Keith Warners goda tolkning av den klassiska operan var samspelet mellan karaktärerna Pelléas och Mélisande enastående med utmärkande interaktioner. Fredrik Zetterströms starka skildring av Golaud som en psykiskt skadad man drabbad av en oskyldig kärlek var mycket övertygande. Han hade förmedlat karaktärens komplexitet och precis som de andra uppträdande haft en utmärkt närvaro på scenen. 

Med den enkla, moderna scenografin och den minimala mängd rekvisita samt kulisser kunde sångarna och orkestern i denna tolkning utmåla en skarp bild av den symboliska operan ”Pelléas och Mélisande”. Utan pittoreska färger och häpnadsväckande utstyrslar fanns det endast monotona plagg som bars av de uppträdande, men detta innebar inte att de visuella bilderna i huvudet inte kunde blomstra. 

Sara Fredriksson, 14 år, Vittraskolan, Lidingö