[TOPP]

Sharon Eyal & Olivier Dubois

Sharon Eyal & Olivier Dubois verk visas på Kungliga Operan. Föreställningen är uppdelad i två delar, i första akten presenteras Dansaren och Döden, i den andra Dansaren och Livet. Inför denna föreställning så hade jag inga förväntningar utom att njuta av ögonblicket. Föreställningen grep tag i mig och det verkade som den lämnade ingen i publiken oberörd.

Jag uppfattade som att denna föreställning hade två olika berättelser i de två olika delarna. I den första delen så befinner sig två dansare i ett övergivet landskap där allt är förstört. Det är mörkt och det spelas hög musik som skapar obehag och spänning. De två dansarna omges av svarta kroppar (dockor) spridda över hela golvet. När dansarna tar sig över kropparna väcks känslor av lidande, deras rörelser är både långsamma och snabba. De två dansarna är klädda i fläckiga trikåer och uttrycker många känslor i sättet de rör sig, vilket jag tyckte var särskilt intressant. Denna del av föreställningen var väldigt emotionell för mig.  

I den andra delen, Dansarna och livet, presenteras först musiken som skapar en rytm som liknar hjärtslag med andningsljud i bakgrunden. Dansarna rör sig i takt med musiken och gör snabba rörelser. De är utklädda i hudfärgade dräkter vilket kan uppfattas som provocerande. Dock så tycker jag att i sin enkelhet är dessa dräkter är passande, eftersom akten heter Dansarna och livet. Rörelserna är speciella och säregna och på det hela taget är koreografin spektakulär och otroligt spännande. Den passar även väl ihop med scenografin. Men det finns många repetitiva rörelser som gör föreställningen lite långsam ibland. Däremot så är föreställningen speciell, eftersom berättelsen blir vad man själv uppfattar den som. 

Danstekniken var otroligt väl utförd. Alla rörelser uttryckte alltid en stark känsla såsom glädje, sorg osv.

Jag skulle absolut rekommendera Sharon Eyal & Olivier Dubois. Upplevelsen var helt otrolig och känslan som föreställningen uttryckte var magisk. Det var härligt att se publikens reaktion när föreställningen var slut och alla applåderade i flera minuter efter uppträdandet. Jag ser fram emot att se fler föreställningar i framtiden.

Sara Klippe, 14 år, Stockholm International School