[TOPP]

Sharon Eyal & Olivier Dubois

Från att ha varit på Operan en gång förut och sett en klassisk balett till att få se Sharon Eyal & Oliver Dubois spektakulära dansföreställning fick mig att ändra min syn på Operan dramatiskt. De två akterna skilde sig åt enormt och detta fick mig att känna som om jag var på två helt olika föreställningar. Jag hade inte så höga förväntningar på föreställningen trots alla positiva recensioner den har fått, men efter att ha suttit i drygt en och en halv timme fylld av spänning, glädje och överraskningar så kan jag erkänna att jag var rent sagt chockad. Stämningen som fyllde den vackra salen var konstant intensiv och lugn på samma gång. Efter att ha sett klart hela föreställningen kunde man lämna salen och känna sig mållös. 

Eftersom föreställningen hade två akter fick man delta i två helt olika världar av dans, musik och kostymer. Den första akten var mycket oväntad och fick mig att känna mig uppslukad av det som hände på scenen. Koreografin hade ett helt nytt sätt att uttrycka känslor och budskap enligt mig och jag fick med mig en hel del tankar hem.

Danstekniken var mycket speciell då jag inte ens kunde klargöra vilken typ av dans det var. Dansarnas rörlighet och klängande på varandra som apor fick mig att känna mig stel på läktaren och deras kroppsspråk fick mig att förstå vad de ville säga. I mina ögon är inte kroppar som krälar omkring klassificerad som dans, men föreställningen fick mig att inse att det inte finns något rätt och fel när det kommer till att uttrycka sig själv.

Den andra akten hade en spektakulär koreografi som gjorde att jag inte kunde slita ögonen från dansarna. Deras kroppskontroll och synkronisering fick de imponerande formationerna på scenen att tas för givet. Jag har aldrig sett en blandning av allt från balett till modern dans, skarpa rörelser till lösa fria rörelser vara framförd såpass väl.

En scen som jag tyckte var väldigt mäktig och enastående var slutet på den första akten. Det var som att musiken anpassade sig till dansen och man såg långsamt hur världen på scenen försvann då den röda ridån gick ner. Det fick mig att inse vad föreställningen ville säga och det kändes som att man långsamt vakande upp ur en märklig dröm.

Rummet ändrades och anpassades till de två olika akterna. Det var knappt som man kunde tro att man varit i samma rum efter pausen. Den första akten var högljudd, mörk och kuslig och den stämningen förstärktes med hjälp av miljön på scen. Det passade utmärkt med en nedtonad scenbild fylld med gråa uppstoppade “kroppar” eftersom det fick karaktärerna att framstå tydligare och skapa kontrast i förhållande till omgivningen. Scenografin var en stor del av den kusliga känslan som jag fick och det passade utmärkt till dansen och berättelsen. Efter andra akten var rummet väldigt tomt och dess enkelhet gav verkligen dansarna en chans att stråla. 

Kostymerna skilde sig åt oerhört mellan båda akterna men de hade ändå något gemensamt. Båda kostymerna var väldigt enkla, men på sina egna sätt. Kostymen i den första akten var märkvärdig men ändå kraftfull eftersom man inte såg dansarnas ansikten och kroppar vilket gjorde att man fokuserade mer på omgivningen och budskapet istället. Den andra akten visade så mycket hud som möjligt vilket var en stor överraskning för mig som tittade. Detta var både oväntat och intressant och trots motsatserna fick det mig att inse att kostymerna var utvalda för att åskådarna inte skulle lägga märke till dansarnas utseende utan det som dansarna försökte att uttrycka. 

En stor del av det som fick mig att känna mig som om jag var en del av föreställningen var ljussättningen och dess effektiva sätt att skapa stämning och inlevelse. Ljuset gick från mörkt till ljust under bara några få sekunder och detta bidrog till att man nästan kände sig trött under de mörka scenerna men fick en energi kick så fort ljuset blev starkare. 

Sharon Eyal & Oliver Dubois är något som passar för både unga och gamla. Jag tror att alla känner och tänker något gemensamt när de lämnar Operan. Kontrasten mellan akterna är något man inte är förberedd på när man kliver in i salongen och tankarna förs iväg långt. Detta är en företällning som för bort en från nutiden och man blir rent ut sagt uppslukad. 

Hedda Ottosson, 15 år, Stockholm International School