[TOPP]

2017-04-17

Hovsångerskan beredd på det oförutsägbara

Hovsångerskan Ingrid Tobiasson berättar om arbetet med operan Den långa långa resan och gläntar på dörren till sin skapande process med rollkaraktären av en stilig farmor.

Vad har du för relation till scenkonst för barn?

Jag har spelat mycket barnteater under min uppväxt. Tillsammans med min mamma Inga Tobiasson uppträdde vi i folkparker och hade barnprogram i TV. Vi fick blommor och skrev autografer. Med den bakgrunden är jag beredd på att oförutsägbara saker kan hända i salongen under en föreställning. Jag vet att jag har en inre trygghet tack vare av min erfarenhet att hantera olika situationer som kan uppstå.

Om jag ska nämna en uppsättning för barn som jag medverkade i som operasångerska så blir det operetten Doktor Mirakel av Bizet på Södra Teatern. Jag minns att det bl.a. lagades omelett på scen.

Hur är det att arbeta med ny opera?

Jag har förut medverkat i cirka fem nyskrivna operor. Den här gången är tonsättaren med i rummet när vi repeterar och han är öppen för direkt tilltal. I tidigare fall har jag fått ställa frågor via instuderaren eller dirigenten. Jag vill veta om betoningar, pauser mm. Mitt mål som artist är att framföra musikaliskt det som tonsättaren har skapat. Jag tycker att det är viktigt att undersöka och förstå upphovspersonens intentioner innan man gör sin egen tolkning av materialet. Och den processen måste få ta tid, man måste få känna in tempot i musiken mm.

Det här projektet är väl förberett av det konstnärliga teamet: libretto, musik och scenografi är genomtänkt och det är en lustfylld arbetsprocess under ledning av regissören. Musiken är väldigt tilltalande och det ska bli spännande att höra hur det hela låter med orkestern.

Berätta lite om din rollkaraktär…

Jag sjunger och spelar Farmor. Hon ändras under repetitionernas gång, det håller på att växa fram en stilig dam som gillar ordning och reda. Jag har nyligen provat min peruk och jag har fått en vision om att hon inte alls ska ha någon enkel praktisk frisyr utan det är frågan om en person som gör sig ordentligt snygg framför spegeln även i krigstid.

Vad är det för typ av berättelse publiken kan tänkas få se och höra?

I den här operan får vi möta verkliga människor i svåra situationer men det bär av mot ljuset. Varje dag är en ny möjlighet, oavsett vad man har i bagaget. Det är allvar på riktigt men vi häver oss upp från tragiken med hopp om framtiden. Berättelsen är som livet självt: jag föreställer mig ibland mitt liv som en flod där man ibland hamnar i bråte och kämpar sig genom för att sedan upptäcka att floden grenar sig och man har ett nytt dilemma. Men på ett eller annat vis så tar man sig dit man vill genom att fatta beslut och ta nya simtag vid flodens olika förgreningar.

Av Sigrid Herrault