Nyligen tillträdd som husdirigent vid Kungliga Operan, där han både dirigerar egna föreställningar och fungerar som en länk mellan musikchef Alan Gilbert, gästdirigenter, sångare och orkester.
Den tysk-brasilianske dirigenten och repetitören André Callegaro är Kungliga Hovkapellets nya husdirigent. Med rötter i Brasilien och uppvuxen i Tyskland har han rört sig mellan operahus och orkestrar runt om i Europa – men alltid med ett särskilt fokus på det som sker i mötet mellan sångare, musiker och dirigent.
Callegaro studerade orkesterdirigering vid Musikhochschule Franz Liszt i Weimar och vidareutbildade sig i Wien. Vägen in i yrket gick dock inte via den traditionella dirigentbanan, utan genom arbetet som pianist och repetitör i operavärlden – en erfarenhet som kom att prägla hans sätt att arbeta.
– Jag har alltid dragits till att arbeta med sångare. Andningen, berättandet, hur text och musik hänger ihop – det var där jag verkligen började förstå vad musik kan vara, berättar André.
Efter studierna följde arbete vid bland annat Bayerische Staatsoper, Theaterakademie August Everding i München och flera operahus i Tyskland och Österrike. Som assistent och repetitör har han varit en del av produktioner på scener som Bayreuther Festspiele, Theater an der Wien och Festspielhaus Baden-Baden, och har även arbetat nära dirigenter som Antonio Pappano och Kirill Petrenko.
– Opera är något speciellt. När allt fungerar – scen, ljus, sång och orkester – uppstår något som är svårt att beskriva. Det är väldigt sällsynt, men när det händer är det magiskt.
Nu tillträder han rollen som husdirigent vid Kungliga Operan, där han både dirigerar egna föreställningar och fungerar som en länk mellan musikchef Alan Gilbert, gästdirigenter, sångare och orkester.
– Min roll är att få allt att hänga ihop. Att vara en brygga mellan olika delar av huset – mellan repetitionerna och föreställningarna, mellan olika dirigenter och mellan scen och orkesterdike.
Under säsongen dirigerar André bland annat Suite en blanc (ena halvan av dubbelföreställningen Lifar/Forsythe), konserter med Kungliga Hovkapellet i samband med orkesterns 500-årsjubileum, samt föreställningar av Svansjön, Trollflöjten, Julia & Romeo och Madama Butterfly.
– Det är en fantastisk bredd. Från Mozart till Puccini och balettens värld – det kräver olika sätt att lyssna, och det är just det som gör arbetet så levande.
Dirigentrollen beskriver han som en balans mellan struktur och intuition:
– När man studerar ett partitur är det nästan som ett recept – man försöker förstå hur allt hänger ihop. Men i mötet med musikerna handlar det lika mycket om instinkt och känsla. Det är där musiken börjar leva på riktigt.
För André är samarbetet avgörande. Han återkommer ofta till bilden av operahuset som ett gemensamt projekt:
– Jag tänker ofta på operan som ett stort skepp. Vi har många olika roller ombord, men det fungerar bara om alla rör sig i samma riktning. Att bidra till det arbetet är något jag verkligen tycker om.
Flytten till Stockholm var inget självklart steg, men mötet med Operan och Hovkapellet blev avgörande.
– Jag kände direkt att det fanns en öppenhet och en vilja att arbeta tillsammans. Det kändes som en plats där jag kan utvecklas – och samtidigt bidra.
Med sin bakgrund i operans repetitionsarbete och sitt fokus på lyssnande och samspel vill han nu fortsätta utveckla arbetet på Kungliga Operan – både på scenen och i orkesterdiket.
– Man behöver inte förstå allt för att bli berörd. Om publiken känner något, då har vi gjort vårt jobb.
I höst ska Andre Callegaro dirigera Tosca och Così fan tutte på Kungliga Operan.
