Hovkapellet fyller 500 år

1520-talet markerar ett nytt slags hovliv i den svenska kungalängden. Visserligen kan vi i källor avläsa att medeltidens valda kungar medförde lejda hovmän, hovdamer, diplomatiska sändebud och till och med musiker. Den lönelista som påbörjas när Gustav Vasa 1526–27 betalar ett par polska stråkmusiker på samma villkor som sina kockar och kuskar innebär dock något annat. Nu är det inte bara en mäktig politisk spelare – vilket förvisso Gustav Vasa också var – som personligen omger sig med musiker, som riksföreståndaren Sten Sture vid skrinläggningen av Katarina av Vadstena 1489, utan en vald svensk konung som några decennier senare kommer att göra kungatronen till en arvsmonarki och på så sätt låta sönerna ärva hela den lönestat, där ett antal musiker ingick. 

Vid sidan av Gustav Vasas hovkapell hade sönerna så småningom sina egna på Kalmar, Åbo med flera slott. Dessa ensembler överglänste delvis faderns i musikaliskt hänseende. Sammantaget kan man räkna dessa tidiga organiserade och avlönade musiker som embryot till det svenska hovkapellet.

Under 1500-talet tyder lönelistorna på att musikerna bestod av olika internt formerade grupper: »fedlare«, »trumpetare«, »diskantister« (det vill säga sångare specialiserade på flerstämmig musik). Det är tydligt att man efterhand inte bara rekryterade »färdiga« musiker från hela Europa, utan också tränade upp förmågor inom dessa grupper i ett slags färdighets- och kunskapsöverföring som betonar en organisatorisk enhet. 

Den internationella genomströmning och nyrekrytering som från början utmärkt hovmusiken förstärks tydligt under 1600-talet. Hela grupper av musiker kunde anställas vid sidan av andra, så att exempelvis drottning Kristina förutom det mestadels av tyskar bestående hovkapell hon ärvt av fadern Gustav II Adolf också under sina sista år i Sverige på 1650-talet rekryterade en grupp kastrater och andra italienska musiker med egen kapellmästare, Vincenzo Albrici. Hovet tjänade både diplomatiska och krasst realpolitiska syften och det var av vikt för svenska kungligheters legitimitet att kunna uppvisa ett avancerat musikliv med förmåga att spela danser, baletter, kyrko- och ceremonimusik från Europas alla hörn. Den så kallade »Düben-samlingen« nu förvarad i Uppsala universitetsbibliotek ger en rik bild av det svenska hovkapellets musik under 1600-talet, då släkten Düben i flera generationer var hovkapellmästare. 

Hovkapellmästarrollen och dess roll i hovet har växlat under den tidigmoderna tiden. Under 1700-talet var detta ett ämbete som reglerades i enlighet med alla funktioner i hovstaten, vilket inte hindrade hovkapellmästare att genomföra långsiktigt arbete med vad man skulle kunna kalla reformer. Johan Helmich Roman var hovkapellmästare under det tidiga 1700-talet, en dynamisk tid för kapellet, samtidigt som kungamakten i sig var kringskuren under vad som idag kallas »frihetstiden«. Kvinnliga sångerskor anställdes, ensemblen framträdde i vad som brukar anses vara de första offentliga musikkonserterna i Sverige, i stora salen på Riddarhuset. I Roman hade hovkapellet också en musiker som skrev betydande mängd musik själv, även om han också fortsatte att samla och bearbeta utländska mästares musik, delvis genom kontakter, delvis genom egna resor på statens bekostnad.

Vid sitt svenska trontillträde 1751 medförde Adolf Fredrik sitt tidigare kapell. Ända in mot slutet av detta sekel fanns spänningar kvar mellan det »gamla« hovkapellet och Adolf Fredriks kapell. Betydande musikerfamiljer fanns i bägge. Som exempel på möjlig inre kapelldiplomati kan nämnas att när Kungl. Musikaliska akademien bildades 1771 ingick vid sidan av de adels- och ämbetsmän som utgjorde den huvudsakliga grundarskaran en representant för det »gamla« kapellet – Ferdinand Zellbell den yngre – och en från Adolf Fredriks hovkapell: Hinrich Philip Johnsen. Bägge fick viktiga uppdrag i den nya akademien, och när de bägge gått ur tiden inom tio år kan man säga att delar av hovkapellets struktur för att lära upp yngre musiker övertagits av akademien, samtidigt som man 1773 blev given ensemble för den nya offentliga operascenen.

Hovkapellet kom trots nykomlingar på det offentliga musiklivets bana – sällskapet Utile dulci från och med 1760-talet och Kungliga musikaliska akademien från och med 1770-talet – att under det tidiga 1800-talet bevara en skråliknande sammansättning där söner och brorsöner kunde ärva positioner i ensemblen, och där man kunde gifta in sig bland blåsare eller stråkar. Bland namnkunniga hovkapellsläkter fanns familjerna Berwald, Hirschfeld och Preumayr, virtuoser som vann internationell ryktbarhet. Flera av dessa hade tyskt ursprung och det dröjde innan det blev vanligt att musiker vann inträde i kapellet utan att höra till dessa specialiserade släkter. Jämfört med dagens situation var graden av specialisering lägre. Musiker förväntades kunna spela ett antal instrument, vilket gav kapellet en stor flexibilitet.

Det kapell som under 1800- och 1900-talen i stor utsträckning var en operaorkester spelade också mycket annat – baletter, symfonier, kantater och andra repertoartyper. Den specialiserade dirigentrollen gav upphov till den rad av moderna hovkapellmästare som vi har nöjet att ännu kunna höra på inspelningar. Nils Grevillius, Sixten Ehrling, Kurt Bendix och Stig Westerberg hade dock alla »jobbat sig upp« som repetitör eller orkestermusiker innan sitt tillträde som ledare för hovkapellet. 

Genomgående kan konstateras att under det halva millennium som hovkapellet kan räkna som sin historia har ensemblen präglats av hög mobilitet och internationella rekryteringar parat med ett eget minisamhälle med olika grad av självbestämmande gentemot kung, hov, stat och regering. I gengäld har de senare institutionerna betraktat kapellet med stolthet. Nu stundar jubileumsår, under vilket också Operan tillfälligt ska flytta till nya lokaler. I kritiska tider har alltid värdena av den anrika institutionen blivit uppenbara. Finansminister Fredrik von Essen utlade 1888 en appell från riksdagens talarstol i den så kallade »teaterfrågan«, då vissa riksdagsledamöter föreslagit nedskärningar i orkesterns verksamhet. Ministern inskärpte att Sveriges tonkonst hade fört nationens namn med ära ut i världen och att »vårt hovkapell … ett av de bästa i Europa« därmed var en viktigare tillgång för staten än vad många tycktes tro. 

En av de vanligaste formuleringarna under 1900-talet – »självaste hovkapellet« – visar på hur högt värderad den institution är som växt från ett par polska musiker på 1520-talet till en toppmodern orkester. Och det är just »självaste hovkapellet« som i sin nuvarande form jubilerar med den äran, som ett av världens äldsta.

Mattias Lundberg
Professor i musikvetenskap, Uppsala universitet