Redan när Michael Cavanagh fick frågan om att regissera Aida på Kungliga Operan såg han en utmaning i att gräva lite djupare i psykologin än vad traditionella uppsättningar brukar göra.
– Aida är faktiskt en av Verdis bästa intima skildringar. Alltså ett triangeldrama, där Radamès, Aida och Amneris dras mellan sina starka privata känslor och offentliga skyldigheter. Hela dramat snurrar kring vad dessa tre personer förväntas att göra och vad de sedan väljer att göra, säger Michael och tillägger:
– Operan måste både kunna expandera och kondenseras, öppnas och stängas.
För Michael ligger alltså utmaningen just där: att både visa upp det intima och det storslagna, som nationell stolthet, officiella ögonblick och hjältar. Men Michael vill också likna operan vid »ett känslomässigt svart hål«.
– Ju mer huvudpersonerna gör motstånd mot vad de innerst inne känner, desto längre dras de in i hålet. Och Aida, Amneris och Radamès är långt ifrån ensamma, menar han.
– Det finns människor som förnekar sina känslor ett helt liv. Om man försöker förneka eller stå emot vad man egentligen känner ökar hela tiden risken för att man en dag exploderar inombords.
Finns det andra budskap?
– Genom Aida visade Verdi också upp destruktiviteten med krig och vad de gör med människor. Du kan inte stoppa ett krig genom att gå ut i krig, där ligger den stora ironin med triumfmarschen.
– Någon kanske frågar sig varför Radamès sviker sitt land, bara för att sticka iväg med fiendens dotter. Men det är därför att han är skadad av kriget. Och ur det perspektivet hamnar även avsnittet »Guerra, Guerra« (krig, krig) i nytt ljus. Verdi visste vad publiken ville ha: storslagna scener och pampig musik. Men sedan visar Verdi också vad som händer om man styr ett land på fel sätt. Och att ett krig nästan alltid leder fram till ett annat, konstaterar Michael.
Vilket är ditt första minne av Aida?
– Jag såg Aida första gången som 12-åring i Kanada, det var en ganska traditionell uppsättning. Ändå blev jag helt uppslukad och jag minns till exempel att Radamès kom inridande på en riktig häst…
På den tiden var Aida inte så vanlig i USA, förutom på de stora operahusen i New York, San Francisco och Chicago. Operan ansågs kostsam att sätta upp, jämfört med Madama Butterfly eller La bohème. Men under 1990-talet började Aida dyka upp även på andra operahus, inte minst berodde det på textmaskinerna, menar Michael.
– Genom textmaskinerna kunde publiken följa med i dramats alla svängningar och nyanser på ett helt nytt sätt och det gynnade operor som Aida.
Teknik kan också hjälpa publiken att komma djupare in i budskapen även på andra sätt. I den här uppsättningen kan man till exempel se på film vad Radamès upplevt under kriget, samtidigt som dramat pågår på scenen.
– Verdi hade nog den intentionen redan från början: att visa vad krig gör med oss. Men han var smart nog att leverera sitt obekväma budskap i en vacker paketering.
I tematiken finns likheter mellan Aida och John Adams Nixon in China, den första produktionen som Michael gjorde för Kungliga Operan 2016. Där ställs också det offentliga mot det privata. Bägge operorna handlar om hur stora politiska händelser påverkar individen och hur man filtrerar allt detta i minnet, men också en del om de förväntningar som finns på offentliga personer.
– Nixon och Mao älskar ju offentligheten och sina politiska förpliktelser, men Pat Nixon skulle faktiskt kunna vara en Aida. Hon drömmer om ett lugnt privatliv utanför offentligheten, vilket också Madame Mao gör i slutet av Nixon in China.
Var finns då hoppet i Aida?
– Varje huvudperson i Aida sjunger om hur de är beredda att dö för kärleken och det är väl det som är sann heroism: att vara beredd att ge sitt eget liv för en annan människa och det som man tror på.
Scenografin är alltså en viktig del av Aida, det gjorde Verdi klart redan för början. I den här uppsättningen är det Magdalena Åberg som arbetat fram både scenografi och kostym.
– Det finns tre olika rum eller lager på scenen, varje rum har som en kameraslutare som kan öppnas och stängas mot publiken: ett svart rum närmast publiken som är privat och där karaktärerna minns och känner, i mitten det officiella betongrummet och längst in guldrummet som står för det religiösa eller andliga. Rummet zoomar in och ut, berättar hon.
– Ta till exempel triumfmarschen, hos oss handlar den inte om pompa och ståt, elefanter och soldater, utan snarare om Radamès krigsminnen. Han förvandlas från naiv superhjälte till en bruten, djupt traumatiserad man. Han har ju också blivit utnyttjad av systemet, säger hon och tillägger:
– Egentligen handlar hela operan om olika slags posttraumatiska stressyndrom men också om problemet med att älska sin fiende.
Den produktion som Magdalena Åberg gjorde för Kungliga Operan innan Aida var Mats Eks balett Julia & Romeo, en uppsättning som även haft stor framgång på annat håll i världen.
– I Julia & Romeo handlar det också om omöjlig kärlek. Men jag vill också ta fasta på idén om den lilla människans kamp mot kollektivet eller systemet. Aida hamnar i ett svårt dilemma, antingen måste hon svika pappan och fosterlandet eller sin älskade och sitt eget hjärta. Amonasro är en patriot som tänker mer på landet än sin dotters lycka, menar hon.
Magdalena tycker att just pappadotter-relationen skildras väldigt intressant i Aida, ett tema som återkommer i Verdis operor.
– Fast det är lite märkligt att mammorna inte ens nämns i Aida. Ibland har jag undrat hur Verdi själv hade det på den fronten…
Första gången hon träffade Michael Cavanagh hade Nixon in China just haft premiär och hon minns att de gick på en utställning om Tutankhamon ihop för att lära känna varandra. Men också för att sätta sig in lite mer i det forntida Egypten inför arbetet med Aida.
– Guldet och färgerna är det vi tog med oss från utställningen.
Rent arkitektoniskt har Magdalena Åberg också låtit sig inspireras av 1960-talets ”betongbrutalism”, till exempel Filmhuset i Stockholm. Precis som Michael Cavanagh betonar hon att scenografin är mer känslomässig än tids- eller platsspecifik.
– Rummet berättar inte om en specifik tid eller plats. Snarare skulle jag vilja kalla det känslornas palats.
Eva Clementi
FD REDAKTÖR PÅ KUNGLIGA OPERAN
(2018)
