Jordens hjärta

Ipmil (Skaparen) vandrar längs urtidshavet, där Jámešgázzi – rastlösa andar och spöken – väsnas mellan världarna. Ipmil befaller dem att tiga, men de lyder inte. Då blir Ipmil arg och beslutar sig för att skapa en ny, fredlig värld – en plats fri från bråkiga andar.

Ipmil tillkallar sina barn Beaivi (Solen) och Mánnu (Månen). Beaivi lovar att lysa över den nya världen, medan Mánnu är tveksam. Ipmil kallar till sig sin renko från det heliga berget Bassivárri, offrar henne och formar av hennes kropp den nya jorden: köttet blir land, blodet floder, pälsen skog, skallen himlavalv och ögonen stjärnor. Ett ben kastas till andarna, som av detta ben genast börjar bygga en bro mellan underjorden och den nya världen.

Sedan skapar Ipmil två människor – bröderna Háhčes och Njáveš – som sänds genom solens strålar ned i världen. Beaivi vakar över skapelsen; Mánnu får skuggornas rike. Ipmil gömmer renens hjärta i jordens djup, och det börjar slå. Njáveš hör hjärtslagen, men Háhčes hör dem inte.

I den nya världen råder överflöd: kött växer på träden, i källorna rinner grädde och floderna myllrar av fisk. Bröderna lever i glädje, men Háhčes blir snart rastlös – världen är för tråkig. I skymningen möter han Mánnu, som lockar honom till skuggornas rike bortom bron. Háhčes följer honom.

Njáveš vaknar och finner sin bror försvunnen. Han sörjer sin ensamhet, och Beaivi, rörd av hans tårar, ler och fäller själv en tår. Ur Beaivis tår föds Beaivinieida, Soldottern. Hon träder in i världen och för med sig jojken. Genom sången lockar hon till sig en renkalv. Njáveš och Beaivinieida blir förälskade i varandra. Båda kan höra jordens hjärtslag, och de blir ett par.

I skuggornas rike känner Háhčes saknad. Mánnu berättar att Njáveš fått en ny livskamrat och inte längre behöver honom. Orden gör Háhčes förtvivlad. Mánnu försöker så hat i honom, men Háhčes värjer sig. Då kallar Mánnu fram sin dotter Mánunieida från vinternattens värld. Hon kommer motvilligt, arg och misstänksam, men Háhčes blir förälskad i henne. När han berättar om den ljusa världen fylld av överflöd vill hon följa honom dit. Tillsammans korsar de bron till ljuset.

Njáveš välkomnar sin bror med glädje, och de försonas. Beaivinieida tar emot Mánunieida med vänlighet och gästfrihet, men Mánunieida känner sig främmande inför allt. När Beaivinieida och Njáveš lyssnar till jordens hjärtslag fylls Mánunieida av misstänksamhet, för hon kan inte höra dem. Njáveš bygger en kåta åt sin bror, men Mánunieida ser genast att den är mindre än hans egen. Trots missnöjet flyttar hon in.

Tiden går, och båda kvinnorna får barn. När en renhjord springer förbi jojkar Beaivinieida, och renarna samlas kring henne. Mánunieida försöker, men hennes hårda röst skrämmer renkalvarna. Hon fångar bara en enda kalv med lasso, och när männen skrattar åt henne brister hennes vrede ut.

Rasande kallar Mánunieida Háhčes för värdelös och säger att hon klarar sig bättre utan honom. De rastlösa andarna hetsar upp stämningen tills Njáveš ingriper. Bröderna slåss, och Háhčes dödar sin bror. Beaivinieida finner Njáveš död och sörjer djupt. Háhčes är förtvivlad, men Mánunieida viskar att brodern fick vad han förtjänade. Njáveš själ går till dödsriket, där Ipmil väntar.

Ipmil blir rasande över att blod har spillts på jorden och över människornas girighet, hat och ondska. När också Jámešgázzi trängt sig in beslutar Ipmil att vända världen på nytt: havet ska stiga och dränka allt. Hen förbannar Mánnu och fäster Háhčes i månen som ett evigt tecken på hans svek.

En våldsam storm bryter ut. Beaivinieida räddar Mánunieida och båda deras barn och vädjar till Ipmil om nåd. Rörd av hennes barmhärtighet låter hen dem alla leva – men människorna måste hädanefter kämpa för att finna det goda.  Ändå finns hopp, så länge de lyssnar till jordens hjärta.

IPMIL (Skaparen)
En dubbelgestalt som rymmer både Ráđien áhčči (Himmelsfadern) och Mattar-áhkka (Urmodern). Den som föder och formar världar.

BEAIVI (Solen) – barnkör
Skapad av Ipmil. Livgivare som sprider ljus och värme. Får i uppdrag att vaka över den nya världen.

MÁNNU (Månen)
Också skapad av Ipmil. Känner sig förbisedd och avundsjuk på Beaivi – en trickster som får uppgiften att vaka över mörkret och skuggornas rike.

NJÁVEŠ (Solens son)
Den ena av de två bröder som Ipmil skapar till den nya världen. Lättsam, social och gladlynt men också lite självgod och ouppmärksam. Han kan höra ljudet av jordens hjärta.

HÁHČES (Solens andre son)
Njáveš bror. Nyfiken och drömmande, men ofta rastlös och osäker. Han dras till det outforskade mörkret och kan inte höra jordens hjärta.

I den förkristna samiska mytologin skapas människan när Ipmil sänder själen genom solens strålar – genom alla fyra väderstrecken – ned till den nya världen. Därför kallas människorna Solens barn.

I samiskan finns inget könspronomen (han/hon), bara ett neutralt ord: son, för människor.

BEAIVVINIEIDA (Soldottern)
Född ur Beaivis tår – en tår av skratt och medlidande. Hon är frodig, tålmodig och varm, Njáveš livsledsagerska. Hon för in jojken i världen och kan locka renarna till sig med sin sång. Hon hör jordens hjärtslag.

MÁNUNIEIDA (Måndottern)
Skapad av Mánnu, kallad fram ur mörkret för att giftas bort med Háhčes. I hennes ögon lyser vinternattens stjärnor, och hon bär norrskenets och frostens kraft. Hon är otålig och hetlevrad, ständigt sökande och missnöjd, och finner sig aldrig riktigt till rätta i ljusets värld.
Hon kan inte höra jordens hjärta.

RENKALVARNA
Spelas av barnkören. En av kalvarna blir Beaivinieidas trofasta följeslagare; en annan fångas av Mánunieida men lyckas fly.

JÁMEŠ GÁZZI (De rastlösa andarna)
Döda själar som fastnat mellan världarna och inte kan passera över till de dödas rike.
De är oroliga, hemlösa och dras till konflikter bland människorna, där de hetsar och skapar oreda.

Det är inte varje dag som en nyskriven opera sätts upp på Kungliga Operans stora scen. Ansvaret för att dirigera orkestern, kören och solisterna delas mellan Anna-Maria Helsing och David Björkman.

Hej Anna-Maria Helsing! Du är huvuddirigent för Eatnama váibmu/Jordens hjärta och har vid det här laget bekantat dig rejält med partituret. Hur skulle du beskriva musikens karaktär i det här verket?
- Jordens hjärta är fantastisk opera eftersom musiken verkligen går hand i hand med det som händer på scenen. Musiken målar upp hela känslospektret – från vilt raseri och farliga situationer (slagverkens utbrott i Háhčes och Njáveš slagsmål, Ipmils ilska över sin svekfulla skapelse) till djup nästan ordlös sorg (den avskalade musiken efter Njáveš bortgång). Verket rymmer väldigt många olika karaktärer i musiken, men överlag skulle jag säga att Byströms musik känns omedelbar och naturlig samtidigt som den är underfundig. Rytmiken är ett starkt element, olika taktarter spelar ofta mot varann och det finns många inslag av folklighet, till exempel jojken. Musiken är klangrik, den använder stråkarna rikligt med flageoletter och pizzicaton vilket i flera partier ger en luftig och skir karaktär. Körerna har givits en stor roll i verket och i orkestern hittar vi ovanliga instrument som såg och specialtillverkade slagverk gjorda av renhovar!

Vad hade du för förhållande till Britta Byströms musik innan du tog dig an Eatnama váibmu/Jordens hjärta?
- Jag har lyssnat på en del av Byströms musik men har före det här verket bara gjort ett av hennes orkesterstycken, Segelnde Stadt från 2014. Vi gjorde det med Norrköpings symfoniorkester för åtta år sen och jag minns att jag var imponerad av hur snyggt och välskrivet stycke det är. Byström har en tonal förankring med stark känsla för klangfärg och transparens och är en finkänslig och skicklig orkestrerare.

Vilket parti i Eatnama váibmu/Jordens hjärta tycker du om lite extra mycket?
- Det är svårt att välja ett parti framför andra, men jag tycker mycket om Byströms behandling av barnkören. Den klingar otroligt fint och får stå för mycket av det ljusa och hoppfulla i verket. Slagverken har också getts en bärande roll, och jag gillar verkligen de partier där de får släppa loss lite mer. Mánunieidas musik är ofta rätt krävande – då hon hela tiden är så himla arg och irriterad att det kräver både högt tempo och en del svårare rytmer. Även damkören har getts en del komplicerad musik, där de osaliga andarnas rastlöshet och oro kommer till uttryck i form av påträngande, ihärdiga rytmer och accelererande tempo. Slutet hör till de allra vackraste partierna, med både barnkören, damkören samt några av solisterna på scenen. Deras sång vävs samman till en slags ljus och fridfull slutkoral som inger framtidstro.

*     *     *

Hej David Björkman! Du dirigerar föreställningarna 19, 22 och 26 november. Hur skulle du beskriva musikens karaktär i Eatnama váibmu/Jordens hjärta? Du måste ha bekantat dig rejält med partituret vid det här laget?
- Ja precis, nu har verket kommit att vara en egen personlighet! Det är ett underbart ögonblick, när man kan relatera till verket som en fristående enhet. Och som hos alla personligheter finns det flera lager; Byström har skapat ett mångfacetterat verk som ibland ger oss ett rasslade och bjällerklingande som av en stor renflock och ibland växlar till majestätiskt och storslaget berättande där skaparen Ipmil får ta plats. Barnkören är också en viktig del som färgar verket genom det naturliga och ljusa. Karaktären som helhet skulle jag nog beskriva som överjordisk.

Vad hade du för förhållande till Britta Byströms musik innan du tog dig an Eatnama váibmu/Jordens hjärta?
- Jag har stött på hennes musik under ett par gånger förut, första gången redan under mina dirigentstudier, då även hon själv var ganska nybakad som komponist. Sedan har jag haft nöjet att dirigera en av hennes trumpetkonserter, då med Kungliga Hovkapellets solotrumpetare Tora Thorslund som solist. Jag upplever Brittas tonsättarstil som inbjudande, genomlyssnad och fylld av hantverksskicklighet. Rytmiskt driven, men ändå sångbar och utmanande, vilket gör det till en glädjefylld uppgift att gestalta denna historia i Brittas tonspråk.

Vilket parti i Eatnama váibmu/Jordens hjärta tycker du om lite extra mycket?
- När det finns rytmiskt lekfulla och smått komplexa avsnitt, då mår min hjärna extra bra! Måndotterns (Mánunieidas) parti innehåller många överdramatiska avsnitt som har ett myller av slagverk under sig, kombinerat med en stor mängd temposkiften och rytmiska modulationer, vilket alltid är kul. Men annars är nog mina favoritavsnitt de enkla och innerliga sångerna, några med jojk som grund, som för oss låter genuint i samklang med den samiska berättelsen.  Jag tycker verkligen att Britta Byström har gett oss en vacker och generös musikalisk saga.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
REDAKTÖR PÅ KUNGLIGA OPERAN

Besöker du föreställningen med en skolklass? Ladda ner vår lärarhandledning till Jordens hjärta: bekanta er med föreställningen före besöket eller djupdyk i upplevelsen efteråt.

Vi rekommenderar att du är på plats minst en halvtimme innan föreställningen börjar. Kan du komma tidigare är det ännu bättre: 45 minuter före föreställningsstart är det gratis publikintroduktion i Guldfoajen - ett utmärkt sätt att närma sig föreställningen! Tänk på att när föreställningen börjat släpps ingen in i salongen förrän efter första pausen.

Vi har satt samman tips inför ditt besök. Vårt bästa tips är annars att komma i tid - upptäck Operahuset, ät eller drick något. OCH, fråga våra publikvärdar - de hjälper dig gärna! Ytterkläder och väskor ska av säkerhets- och utrymningsskäl lämnas in i garderob. 

Du kan själv boka om biljetter på hemsidan fram till 24 timmar innan föreställningens start inom ramen för pågående säsong. Det går inte att avboka biljetter (läs mer i våra allmänna villkor).

Självklart kan du det! Vår partner Restaurang Grodan finns i bottenplanet mot Strömgatan - passa på att boka bord! Varje våningsplan har också en servering med drycker och snacks, på parkettens café finns ett lite större utbud. Ett tips är att förboka pausservering så står den klar och väntar på dig i pausen!