Rusalka

AKT I

Vattennymfen Rusalka har förälskat sig i en människa – Prinsen – som hon såg när han kom för att simma i hennes sjö. Nu vill hon själv bli människa, och leva på land för att vara med honom. Rusalkas far, Vattenanden, blir förfärad och säger till henne att människorna är onda och fulla av synd. När Rusalka insisterar och hävdar att de är fulla av kärlek, säger han att hon måste söka hjälp hos Ježibaba. Rusalka vänder sig till månen och ber den att berätta för Prinsen om hennes kärlek. Ježibaba anländer och går med på att förvandla Rusalka till människa – men varnar henne för att om hon inte hittar kärleken kommer hon att drabbas av en förbannelse, och mannen hon älskar kommer att dö. Genom att bli dödlig kommer hon också att förlora sin förmåga att tala. Rusalka är övertygad om att hennes känslor för Prinsen kan övervinna alla besvärjelser, så Ježibaba ger henne en trolldryck. I gryningen dyker Prinsen upp med ett jaktsällskap och hittar Rusalka vid sjön. Trots att hon inte talar med honom blir han fängslad av hennes skönhet, och tar med henne till sitt slott. Från sjön hörs rösterna från Vattenanden och de andra vattennymferna som sörjer förlusten av Rusalka.

AKT II

På Prinsens slott pratar Skogvaktaren och Kökspojken om det stundande bröllopet mellan prinsen och hans märkliga nya brud, vars namn ingen vet. Prinsen kommer in med Rusalka. Han undrar varför hon är så kall mot honom, men är fast besluten att vinna henne. En främmande furstinna, som har kommit för att fira bröllopet, hånar Rusalkas tystnad och förebrår Prinsen för att han ignorerar sina gäster. Prinsen skickar iväg Rusalka för att klä sig inför balen och eskorterar Furstinnan in i slottet för att inleda festligheterna.

I den öde trädgården dyker Vattenanden upp ur bassängen. Rusalka, som blivit alltmer skrämd av sin omgivning, rusar gråtande ut ur slottet. Plötsligt återfår hon sin röst, och hon ber sin far att hjälpa henne och berättar att Prinsen inte längre älskar henne. Prinsen och Furstinnan kommer ut i trädgården och Prinsen bekänner sin kärlek till henne. När Rusalka ingriper och kastar sig i hans famn avvisar han henne. Vattenanden varnar Prinsen för ödet som väntar honom, och försvinner sedan ner i vattnet med Rusalka. Prinsen ber Furstinnan om hjälp, men hon gör narr av honom och säger åt honom att följa sin brud ner i helvetet.

AKT III

Rusalka väntar återigen vid sjön och begråter sitt öde. Ježibaba dyker upp och hånar henne, och ger henne sedan en kniv och förklarar att det finns ett sätt att rädda sig själv: hon måste döda Prinsen. Rusalka vägrar och kastar vapnet i vattnet. När även hennes systrar avvisar henne sjunker hon ner i sjön i förtvivlan. Skogsnymferna kommer in och sjunger och dansar, men när Vattenanden förklarar för dem vad som har hänt Rusalka, tystnar de och försvinner.

Prinsen, desperat och halvt galen av ånger, kommer ut ur skogen. Han letar efter Rusalka och ropar att hon ska återvända till honom. Hon dyker upp ur vattnet, förebrår honom för hans otrohet och förklarar att en kyss från henne nu skulle döda honom. Han accepterar sitt öde och ber henne att kyssa honom för att ge honom frid. Hon gör som han önskar, och han dör i hennes armar.

124 år efter världspremiären 1901 når Antonín Dvořáks mästerverk äntligen Kungliga Operan i Stockholm. Regissör Netia Jones har mycket att säga om verket.

Netia Jones är en regissör, scenograf och videokonstnär som arbetar internationellt med opera, teater, konserter och immersiva installationsverk. År 2024 utnämndes hon till den nyinrättade rollen som Associate Director vid Royal Opera i London.

Den nya uppsättningen av Rusalka är en samproduktion mellan Kungliga Operan, Irish National Opera och Nouvel Opéra Fribourg. Netia Jones brinner för projektet:

– Det är ett underbart verk som jag hade tänkt på långt innan jag blev uppringd och fick frågan »skulle du vilja göra Rusalka?«. I synnerhet för att vi nu omprövar de här kvinnoskildringarna, som föreställningar om en sjöjungfru eller en siren eller en häxa – dessa arketyper som har varit ganska skadliga – och som ofta inte har ifrågasatts. Nu är det faktiskt dags att ta itu med dessa karaktärer. Och verkligen se hur det har påverkat hur människor beter sig mot varandra.

För Netia Jones är en kritisk granskning av innehållet en viktig del av processen med att framföra en opera.

– Vi arbetar med en konstform som skapades för 400 år sedan, och om vi inte kritiskt granskar innehållet kommer vi bara att föra vidare alla  de fördomar, världsåskådningar och den obalans som var en stor del av samhällena på den tiden. Om vi vill fortsätta på ett produktivt sätt anser jag att den här granskningen är absolut nödvändig. Jag tycker inte att opera ska vara en museal konstform – jag anser att den ska leva och andas här och nu och reagera på de saker som vi pratar om och hanterar i världen i dag. Så lustigt nog är en saga, som kan verka väldigt gammalmodig, faktiskt något av det som är lättast att översätta till en modern vision. För det finns ett väldigt öppet tolkningsutrymme, så man kan enkelt föreställa sig sin egen värld inuti sagan. 

När Jaroslav Kvapil skrev librettot till Rusalka kombinerade han två mycket olika element. En del var berättelsen om den hjärtekrossade vattenanden, känd från Friedrich de la Motte Fouqués Undine (1811), och ännu mer känd från H C Andersens Den lilla sjöjungfrun (1837). En annan del var den slaviska folktrons rusalka, en kvinnlig skogsälva som lever nära vatten. Men en rusalka är väldigt långt ifrån en ljuv och öm sjöjungfru.

– Rusalki är kraftfulla, mörka och fulla av energi. Traditionellt hade de långt, tovigt, vilt hår, klättrade upp och ner i träd och var fulla av kraft. Och det här är något som jag tycker är fantastiskt intressant, och också lite hjärtskärande, för det är något vi ser så mycket av hos flickor i dag. De har så otroligt mycket kraft, självförtroende och styrka, fram till ungefär elva års ålder, då de helt och hållet förstörs av samhället. För att de blir hämmade och osäkra, och de blir medvetna om pojkar, och de blir medvetna om sig själva. I huvudpersonen Rusalka känner Netia Jones igen en ung kvinna med stora ambitioner.

– Hon längtar efter att existera utanför sin begränsade värld. Hennes pappa, som inte har några problem med denna begränsade värld, känner sig lite hotad av att hans dotter vill lämna den – men också väldigt ledsen och upprörd över det. Det finns en stor sanning i hur förhållandet mellan fadern och dottern skildras. Jag upplever det som mycket djupsinnigt ur båda synvinklarna – både sett från att vara förälder till en ung kvinna och från att själv ha varit en ung kvinna. Kampen mellan far och dotter känns också väldigt sann. Och så har vi naturligtvis den olyckliga sanningen om en mycket attraktiv, charmig, framgångsrik och förmögen ung man som har väldigt begränsad koncentrationsförmåga när det gäller kvinnor. Han bara måste förföra Rusalka, men sedan blir han snabbt uttråkad av henne och sedan blir han själv förförd av en glamorös furstinna. Det är en triangel som är extremt smärtsam och extremt igenkännbar. Det händer hela tiden, inte bara i fiktionen utan även i verkligheten. 

– Rusalka är så intressant som operagestalt. Jag tycker att det finns något väldigt originellt i behandlingen av henne. I 1800-talets operor möter vi ofta kvinnor som är dömda till undergång. Det finns gott om kvinnor som måste lida och dö. Men Rusalkas slut är lite annorlunda. Det är ganska subversivt på det sättet. 

De olika versionerna av den här berättelsen har olika slut. I Undine dödar den kvinnliga vattenanden-som-blivit-människa sin man i slutet, efter att han har lämnat henne för en annan kvinna. I Den lilla sjöjungfrun (1837) kan den hjärtekrossade sjöjungfrun inte förmå sig att döda prinsen, utan tar i stället sitt eget liv. I Rusalka är hon förkrossad efter att prinsen lämnar henne för en annan kvinna, men skillnaden här är att prinsen ångrar sitt val och kommer tillbaka till Rusalka – trots att han vet att en kyss från henne kommer att leda till hans död.

– Jag tycker att det är ett otroligt intressant frågetecken som Dvořák och Kvapil lämnar i slutet. Det finns olika traditioner för hur den här historien berättas. Vi har den »danska« Rusalka som blir övergiven av prinsen och dör av sorg. Sedan har vi den »skandinaviska« Rusalka som blir övergiven av prinsen och dödar prinsen och är ledsen. Och så har vi den »ryska« Rusalka som blir övergiven av prinsen, dödar prinsen och sedan dansar på hans grav. Jag tycker att det är så intressant att utforska nyanserna i hur den här karaktären skulle kunna vara.

Vad som händer med Rusalka efter operans slut är en öppen fråga. Kanske dör hon, kanske lever hon vidare men kommer för alltid att vara ensam, men i vilket fall som helst är det en tragisk historia.

– Ja. Den är tragisk, för det är en tragedi att lämna barndomen. Från oskuld till erfarenhet – du går över Rubicon och du kan inte gå tillbaka.
 

Häxan Ježibaba jobbar i din version på en plastikkirurgiklinik. Förändrar det historien mycket?

– Nej, vi följer librettot, om man tänker på vad som sägs – tanken är att hon framställer saker som orsakar förvandling. Men vi har översatt idén om hur hon gör förvandlingarna till att det rör sig om kirurgi. För något vi ser i allt högre grad i dag, med allt yngre kvinnor, är att det krävs en fysisk förvandling för att vara attraktiv eller duga. Så denna chockerande exponentiella ökning av plastikkirurgi, botox och allt vad det är, det handlar ju om förvandlingar. Så vår Ježibaba gör bokstavligen det som står i librettot: hon förvandlar en sak till en annan. Att hon har en klinik är inte mer komplicerat än om hon skulle ha trolldrycker som en vanlig häxa. Jag menar, vad är läkekonsten om inte brygder?

Den andra kvinnan, den främmande furstinnan, är också intressant. Hur ser du på henne? 

– Hon är så verklig. Hon är en världsvan kvinna – en mycket sofistikerad, glamorös och självsäker kvinna – som är den absoluta motsatsen till Rusalka, som både bokstavligt och bildligt talat är en fisk på torra land. Rusalka känner sig så obekväm i den här förnäma världen, den här överflödande miljön. Rusalka är i grund och botten ett barn, hon är så ung, så oerfaren. Jag tror att vi alla har haft sådana stunder då vi verkligen har befunnit oss på osäker mark. Som en flicka från landet som kommer till stan. Det är en arketypisk karaktär. Det är som Eugen Onegin – de två kvinnorna i Rusalka är som de två versionerna av Tatjana i den operan, den tidiga Tatjana och den senare Tatjana. 

Tror du att den främmande furstinnan är äldre än Rusalka?

– Ja, jag tror att hon måste vara äldre än Rusalka. Men även om hon inte behöver vara så hemskt mycket äldre, så är hon så mycket mer erfaren än henne. Hon är en väldigt erfaren person och en aning blaserad. Man får en känsla av att hon är lite trött på livet. Precis som med prinsen får man en känsla av att saker och ting har kommit till henne väldigt lätt, hon har inte behövt kämpa för någonting. Så hon har tristessens lilla börda, som kommer med stora privilegier. 

– Jag tycker att hon har en väldigt intressant fatal karaktärsbrist, som är svartsjuka. Så hon beter sig monstruöst mot Rusalka, för man förstår direkt att hon känner sig förnärmad. Kanske är det för att Rusalka är så ren och ung, eller kanske är det helt enkelt så att furstinnan blir så arg över att inte få tillräckligt med uppmärksamhet att hon beter sig illa. 

Vad tycker du om Dvořák som operatonsättare?

– Dvořák är väldigt självsäker. Det är tydligt att den här operan är ett verk av någon som har åstadkommit mycket. Den har en enastående teatralitet. Och dessutom fantastisk musik.  Det handlar inte bara om en stor aria – det finns oändligt många ögonblick av levande dramatik, skönhet och patos. Den har ett väldigt bra flöde, den är väldigt djärv. Att ha en huvudroll som är tyst under en hel akt – verkligen ett djärvt drag i en opera. Rusalka känns som att den är skapad med självförtroende.

– Även om det är en tragisk historia, med djupa sanningar, hoppas jag verkligen också att operan ska vara underhållande – kul så där som en saga kan vara. Vi har ögonblicken av visuell excess, den extraordinära balsalsscenen, som kan ses som operans höjdpunkt, detta enorma ögonblick av briljant musik och stor extravagans. Dvořák har format det här stycket så väl. Publiken tas med på en spännande resa i något av den vackraste musik som någonsin skrivits. Det finns helt enkelt så mycket att njuta av. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 
REDAKTÖR PÅ KUNGLIGA OPERAN

Vi rekommenderar att du är på plats minst en halvtimme innan föreställningen börjar. Kan du komma tidigare är det ännu bättre: 45 minuter före föreställningsstart är det gratis publikintroduktion i Guldfoajen - ett utmärkt sätt att närma sig föreställningen! Tänk på att när föreställningen börjat släpps ingen in i salongen förrän efter första pausen.

Vi har satt samman tips inför ditt besök. Vårt bästa tips är annars att komma i tid - upptäck Operahuset, ät eller drick något. OCH, fråga våra publikvärdar - de hjälper dig gärna! Ytterkläder och väskor ska av säkerhets- och utrymningsskäl lämnas in i garderob. 

Du kan själv boka om biljetter på hemsidan fram till 24 timmar innan föreställningens start inom ramen för pågående säsong. Det går inte att avboka biljetter (läs mer i våra allmänna villkor).

Självklart kan du det! Vår partner Restaurang Grodan finns i bottenplanet mot Strömgatan - passa på att boka bord! Varje våningsplan har också en servering med drycker och snacks, på parkettens café finns ett lite större utbud. Ett tips är att förboka pausservering så står den klar och väntar på dig i pausen!